Halmstads Kvartersteater - del 14 - Donationen i Gessleland

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Augusti 1997 var en väldigt varm månad. Vi hade planerat start för arbete med improvisationer till en nyårsrevy, men vi fick skjuta starten en vecka. Det var alldeles för varmt! Den 25 augusti drog vi dock igång arbetet och det var ett tjugofemtal varma, men ändå entusiastiska skådespelare som samlades. Vi började få en god grund i föreningen. Många av skådespelarna hade hunnit få en bra träning och erfarenhet av att stå på scenen. Åsa S. var kvar som ledare på arbetsmarknadsprojekt och hon blev regissör för barnteaterpjäsen Varför är det så ont om Q av Hans Alfredsson. Vi hoppades att både en nyårsrevy och en barnpjäs skulle ge publik och en del inkomster till föreningen. Pengar till verksamheten var den ständiga punkten på dagordningen. Under tiden gruppen improviserade omkring en mängd aktuella ämnen och händelser från det gångna året jobbade jag också parallellt med att skriva och sammanställa manus till de olika scenerna och hitta en ram för revyn. Det var många fyndiga och roliga scener. Jag skrev också nya texter till en rad gamla melodier allteftersom scenerna växte fram och det gick att se en struktur i revyn.
I början av september hade vi också en heldag med rörelse tillsammans med Gilda. Hon hade verkligen utvecklats i sin förmåga att ge bra feedback till deltagarna. Gilda hade varit professionell dansare i Chile och under ett antal år i Sverige hade hon utvecklats till en bra dans- och rörelsepedagog. Samma dag arbetade vi också med att lära deltagarna mer om improvisation.
I september delade vi också ut flygblad med information om vår verksamhet på de båda bostadsområdena. Vi ville att alla som var bosatta på Andersberg och Vallås skulle åtminstone veta att vi fanns och verkade i områdena. Dessutom bjöd vi in både ung och gammal till att delta i vår verksamhet. Under samma månad gjorde vi också klart en ansökan om ett större EU-projekt med arbetslösa ungdomar.
I slutet av september införde vi något nytt; vår första städdag. Alla som var med i verksamheten hjälpte till att under en heldag städa våra lokaler och rensa i våra förråd. Vi avslutade hela dagen med gemensam måltid och lite kul samvaro. Den första gången var det Rigmor W. som var kock i köket, men åren framöver hade vi vid varje städdag ett gäng som bildade matlag. Under åren som sedan gick blev det många praktiska dagar. Eftersom vi var väldigt många som ställde upp med gratis arbetstid kunde vi också hålla nere på kostnaderna. Alla bidrog med sin kunskap och sin tid. En sak som kanske inte alltid förstås eller uppskattas fullt ut av kommuner och bidragsgivare. För varje satsad krona får också bidragsgivaren mycket tillbaka i form av ideellt arbete. Inte minst bidrog de äldre med mycket arbete runt barnteatergrupper och festivaler som vi hade under åren framöver.Den hösten firade vi några gånger. Vi hade sökt pengar till en stor pjäs som skulle spelas i tält 1998 och i början av oktober fick vi besked om att vi fått 75 000 av kommunen till projektet. I början av november fick vi fira ytterligare en gång när vi beviljades pengar till det stora EU-projektet. Det innebar mer än ett års anställning för Åsa S. och två omgångar med arbetslösa ungdomar som kunde delta i en pjäs under våren och en pjäs under hösten 1998. Det blev genast en ökad aktivitet eftersom projektet skulle starta redan i januari. Jag räknade budget och en folder med information till sökande trycktes snabbt. I december strax före premiären för Donationen i Gessleland hade vi intervjuer med sökande till första delen i projektet.
Som vanligt brann det i knutarna. Planering och praktiskt arbete fick genomföras i ett rasande tempo och min lilla arbetstid på 50 % var därmed totalt havererad. De sista månaderna innan årsslutet arbetade jag nog snarare 150 % av en heltid.

Varför är det så ont om Q? med Halmstads Kvartersteater hösten 1997

Den 8 november var det premiär på Varför är det så ont om Q. Jag hjälpte till med PR och gjorde ljud och musikslingor som förstärkning till scenerna. Pjäsen blev uppskattad och bra, men publiken svek. Hasse Alfredssons komiska barnpjäs drog inte lika mycket publik som Tove Janssons mumintroll. Det var många föreställningar inplanerade och vi spelade pjäsen både på Andersberg och Vallås. Till spelperioden på Vallås byggdes ett nytt sittplatssystem. Ulf och några av medlemmarna i föreningen använde några helger till att svetsa ihop järnrör för att vi skulle ha väl fungerande sittplatser till publiken. Till pjäsen behövdes också en ”hjälpgrupp” av medlemmar som under föreställningarna hjälpte till praktiskt bakom scenen med bland annat ett trolleritrix.
Under den hösten var också Åsa S. och gjorde teaterprojekt med Andersbergsskolan. Vi försökte att fortsätta hålla den fina kontakt som vi skapat under de senaste åren.
Mitt i allt byggande, projekt, planer och premiärer fortsatte arbetet med Donationen i Gessleland. Ett fyndigt namn som samlade olika händelser under året. Micael A. hjälpte till och arrangerade musiken och Marianne Dillberg och hennes firma Ljud och Dekor gjorde scenografi.
I början av december när allt var som mest kaotiskt inför EU-projekt och premiär flyttade vi vårt lilla kontor från Kulturhuset i Folkparken till vår lokal på Andersberg. Posten hade lämnat sin del i foajén och det passade bra att använda till kontor för oss. Inte hade jag den minsta aning om att vi några år senare återigen skulle flytta kontoret tillbaka till Kulturhuset. Vi trodde nog bergfast att vi skulle stanna på Andersberg.

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Den 9 januari 1998 var det premiär på Donationen i Gessleland för en entusiastisk publik på Andersbergsteatern och i mitten av januari var det start på EU-projektet.  Jag hade då så mycket övertid att jag var tvungen att dra ner på mitt engagemang under våren. Återigen vacklade jag inför att stanna kvar och arbeta med kvartersteatern. Det var roligt, men verksamheten krävde ständigt att jag arbetade alldeles för mycket. Glädjen slocknade tyvärr med alldeles för många timmar.

Monika