Stonehenge, Morden i Midsomer, Morse och England

Jag har haft en bloggpaus och rest till England. Efter en nattlig och mörk resa genom Tyskland blev det bonus med Dovers vita klippor som steg fram ur dimman.

England är vänstertrafik och mycket trafik. Efter första morgonens trafikchock var jag väldigt glad för att jag hade en privatchaufför som körde som en hel engelsman. Köra själv i den trafiken och på vänster sida, nej tack, det avstår jag gärna ifrån.

Nästan tio dagar i strålande sol blir mycket intensiva dagar. Att bo mitt i ”Morden i Midsomer-kuliss” är bara det en stor upplevelse. By efter by som hämtad ur den populära serien. Jag bara väntade på att kommissarie Barnaby skulle kliva fram bakom de gulfärgade stenfasaderna eller sitta på närmaste pub med en pint.

Stonehenge med sina gigantiska stenar blev en magisk upplevelse även om solen förmodligen bjöd på över fyrtio grader, när jag var där, mitt på dagen och ingen skugga att slinka in och gömma sig i. Men det var verkligen en magisk upplevelse för en forntidsälskare.

En liten avstickare, till Wales fantastiska gröna kullar med betande får, fick mig att drömma om en resa som bara stannar i Wales. Det får nog bli nästa besök på de Brittiska öarna.

Oxford och Cambridge var otroligt imponerande med sina gamla universitet.

Där blev också besök på både Tolkiens stampub Eagle & Child och några av kommissarie Morse inspelningsplatser.

Puben Old Bookbinders är med i första avsnittet om den välkände polisen. Jag tror jag måste göra en liten nostalgisk tripp och se några gamla avsnitt ur serien.

Mängder av intryck blir det på en intensiv resa.  Slott och borgar är det gott om och de engelska trädgårdarna är väldigt inspirerande och vackra.  Och de finns överallt. Det är bara att köra runt nästa vägkrök eller bakom någon gigantisk häck. Så ligger slottet där och väntar.

Idé till böcker? Ja, mängder av idéer.

Monika

Stadsvandring i Halmstad med Hallands Konstmuseum

Varje torsdagskväll har Hallands Konstmuseum olika stadsvandringsturer i Halmstad. Den senaste var jag med på och den var en natur och historisk vandring på min favoritstrand, Östra stranden som jag besöker nästan varje dag.

Varför går jag med på en sådan tur? Jag borde väl veta allt om den stranden. Jo, jag vet mycket, men dock inte allt. Det historiska är lite grumligt och växter är jag inte någon specialist på.

H G Karlsson

Ciceron var naturguiden H G Karlsson som också visade sig ha gedigna kunskaper om Östra strandens historia. I blåsigt och en aning regnigt sommarväder traskade vi på delvis igenvuxna stigar och fick bl.a. lära oss att ”Vårkorsört” är ett bra namn att träna den lite märkliga Halmstadsdialekten (om någon minns handbollstränaren Bengan Johansson, så vet ni hur den dialekten låter). Jag har inte så där väldigt bräkig Halmstaddialekt, lyssna på intervjun med mig, som finns på denna sida, så kan du höra en lite lättare variant av dialekten.

1800-talets Östra strand var de fattiga fiskarnas och torparnas strand. All mark ägdes av godset Sperlingsholm och torparna betalade med dagsverken. Det här kunde jag berätta hur mycket som helst om, men då blev det här blogginlägget rysligt långt. Jag får kanske återkomma med mer om den historiska tiden som delvis är dansk.

Jag gillar de här stadsvandringarna. Det är en form av folklig kultur som utspelar sig på platsen för det historiska. Var låg gården Köpenhamn, där den danske kungens falkenerare var inkvarterade? Gården finns inte mer och för att visa platsen så måste man nästan stå där fysiskt. Här låg gården, just här där vi nu står. Vandringarna är dessutom utan kostnad. Ingen avgift, vilket också främjar den folkliga kulturen. Vem som helst kan gå med, fattig eller rik – alla som har ben och fötter att gå på kan vara med. Ofta har kultur stöd från samhället, men kostar ändå en dyr avgift för besökaren. Är man fattig så är kulturens dörr stängd. Därför gillar jag de här vandringarna. Kultur som är till för alla.  

Här är en länk till Hallands Konstmuseum och de stadsvandringar som pågår under sommaren.

Monika

Jag spelar min roll av Monika Häägg

Med den titeln på bloggen känns det nästan som att jag skulle skriva ett boktips om min egen bok. Rykande färsk har den kommit från tryckeriet. Med stor förväntan och lite nervositet bläddrar jag igenom och granskar resultatet. Vad tycker jag då? Jo, den håller. Jag hittar inga stora fel och de små lär jag väl upptäcka så småningom. Förhoppningsvis inte allt för många.

Nu är den i alla fall klar och i augusti blir det premiär.

Vad handlar den om?

Jag spelar min roll är historien om Elvira, flickan som går sitt sista år på högstadiet. Flickan som är ingenting, men ändå möter en ängel. Någon som förändrar hennes liv. Men hon möter inte bara en ängel utan också Josefina, den gamla kvinnan som berättar sin historia. På Josefinas plats, där hon levde för nästan hundra år sedan, där möter också Elvira Trädandarna, älvorna och Sjökungen. En saga? Kanske, men en saga som också handlar om verklighet, om sorg, hat och kärlek. Så som livet är.

Hilma Larsdotter min farfars mor

Hilma, var min farfars mor. Hon har varit min inspiration till denna kortroman. En skymningsroman - en bok som kan läsas på en kväll. Jag vet så lite om Hilma, små fragment av ett livsöde. Det här är mitt enda foto av henne. Omkring Hilma har jag låtit fantasin flöda.

Monika

Midsommartid - den magiska tiden

Det är något alldeles speciellt med midsommar. Den längsta dagen och den kortaste natten. Det blir som magi. Det är vi människor i norr som lever på dessa, ibland mörka och ibland väldigt ljusa, breddgrader som får uppleva magin.

I går, på den längsta dagen, tänkte jag så här: ” Likt urtidsmänniskan förundras vi över jorden som bär oss i mörker och ljus”.

Jag säger gärna glad midsommar, men jag säger också förundras och upplev midsommar, andas midsommarens magi. Så som människan gjort i oändliga rader av generationer som levt här före oss.

Vad passar bättre än Visa vid midsommartid. Här finns den i min egen tolkning. Lite magi – lite urtid.

 

 

 Monika

Vi, de drunknade av Carsten Jensen

För några dagar sedan läste jag klart Vi, de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag är fortfarande, efter flera dagar, helt uppfylld av denna roman med över sjuhundra fantastiska sidor och inte en enda av dem är för mycket.

I Vi, de drunknade får läsaren följa den lilla staden Marstal, och dess innevånare, under nästan hundra år. En krönika om människor som lever av och på havet. Ständigt hotade av krig och havets egen vilja. I stövlarna, tampen, resan, pojken och alla de andra delarna följer vi framförallt tre huvudpersoner, Laurids, Albert och Knud Erik. Men vi följer också änkorna de som blir kvar när deras män aldrig återvänder.

I någon citerad kommentar till denna bok, som har några år på nacken, står det ”förförisk, fängslande, ypperligt hantverk” och jag håller med.  Efter denna knockout-läsning får det nog bli en tur till Marstal. Jag vill se denna lilla stad där de drunknade levde.

Monika

Halmstads Kvartersteater - egenskapande kultur - behövs det?

Bild från Christian IV:s Gästabud 2002

I går var det prinsessbröllop och sagan gick in i verkligheten.

Men verkligheten är sällan en saga. Livet är inte ett prinsessbröllop. Jag är ändå glad att det finns små oaser av en verklig glädje och gemenskap. Kultur och framförallt den kultur människan skapar själv är nog en sådan grönskande oas. En plats där du får spela en roll, men ändå får, åtminstone nästan, vara den du innerst inne är. Den du är utan att spela en roll, utan att bära en mask.

Sådana oaser, som t ex amatörteatern, borde främjas, lyftas och bäras fram i samhället. En plats där du växer och förhoppningsvis börjar reflektera och tänka själv. Kanske nyckeln till ett bättre samhälle.

I Halmstad politiska liv går de istället åt andra hållet. De tar bort stöd till oaserna, de tar bort stöd till föreningar som verkar för en egenskapande kultur. Vill vi inte ha människor som tänker själva?

Per Lithammer

Så här skriver ATR:s (Amatörteaterns riksförbund) generalsekreterare Per Lithammer i en debattartikel i massmedia. Om du orkar - läs gärna hans väldigt kloka ord:

”2011 uppmärksammade vi ett beslut som kulturnämnden i Halmstad hade tagit, nämligen att upphandla drama- och teaterverksamhet. En verksamhet som under lång tid av år hade bedrivits av Halmstads kvartersteater med ett föreningsstöd från Halmstad kommun. Från ATR:s (Amatörteaterns riksförbund) sida häpnade vi över detta beslut, det vill säga att en kommun upphandlar föreningsverksamhet. Själv övertog kulturskolan ansvaret för verksamheten för barn och ungdomar under 15 år, vilket är ett klockrent exempel på hur en kommun kommunaliserar föreningsverksamhet. Vi ser då som nu med oro på hur en kommun som Halmstad agerar och tror att den egna verksamheten kan göra någonting bättre än föreningslivet och i detta fall handlar det om teater. I logikens namn borde också Halmstads kommun ta över ansvaret för exempelvis fotbollsverksamhet för unga under 15 år från de fotbollsföreningar som i dag bedriver sådan verksamhet, för på vilket annat sätt ska man uppfatta kommunens inriktning? Vad är det för skillnad på idrottsföreningar och andra föreningar i detta sammanhang? En upphandling genomfördes och denna gång ”vann” Kvartersteatern upphandlingen. Den 30 maj kan vi konstatera att ett nytt beslut är taget av kulturnämnden, nämligen att inte genomföra någon upphandling. Den tidigare upphandlingen upprörde oss stort och det senaste beslutet bekräftar fullständigt våra farhågor för vart vårt samhällsbygge är på väg, eller snarare vart Halmstads kommuns samhällsbygge är på väg. Det ett aningslöst steg i riktningen att nedmontera föreningslivet, det föreningsliv som varit högst delaktigt till att bygga det samhälle vi har i dag. Det var arbetar­rörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och idrottsrörelsen som var de sammanhållande krafterna och inom samtliga av dessa spelade amatörteatern en viktig roll som en demokratisk plattform för människors åsikter och utveckling. Halmstad är berikat med ett levande och aktivt föreningsliv, samt en förening som nu kulturnämnden, via två beslut de senaste åren slår undan fötterna för och detta till förmån för bland annat aktiviteter i egen regi. Är dessa två på varandra helt aningslösa beslut, eller är det ett tecken i tiden på att Halmstads politiker vill utveckla ett samhälle där föreningslivet får stå tillbaka för kommunal verksamhet? Båda dessa frågor skrämmer mig och vilket ansvar tar politikerna i Halmstad som under en mängd antal år stöttat Kvartersteatern med dess barn- och ungdomsverksamhet för att nu på väldigt kort tid motverka tidigare inriktning. Att sätta Kvartersteaterns verksamhet emot andra aktiviteter är ett fegt agerande och samtidigt också uttrycka att kommunen själv genom egna projekt vill ta del av dessa medel är ytterligare ett bevis på en kommunalisering av föreningsverksamhet. Kulturnämndens inriktning tyder på en naivitet och aningslöshet samt visar på att upphandlingar på inget sätt är till förmån för föreningsverksamhet.”

 

Det är tusentals som har passerat genom denna verksamhet och det går inte att mäta i pengar eller statistik vad det har inneburit för var och en som deltagit. Jag hoppas den gröna oasen fortsätter att leva i Halmstad. Att den lever vidare utan att politikerna i Kulturnämnden ger den något stöd.

Den 13 juni har Kvartersteatern premiär på pjäsen WHY NOT på Kulturhuset, Folkparken i Halmstad. En pjäs med historisk tillbakablick, inte på kungar och prinsessor utan på en ung människas liv i Halmstad 1977. Är det historia? Ja, idag är historia i morgon.

Monika

Prinsessan Madeleine gifter sig

Behövs sagor? Ja, brukar jag säga. I fantasin finns inga gränser. Där kan vi flyga fritt som fågeln, klättra uppför det högsta berg eller gifta oss med en prins som en gång var en groda.

Behövs prinsessor och behövs prinsessbröllop? Nej, brukar jag säga. I verkligheten behövs de inte. De är som spunnet socker, fluffigt och sött. Efter hand blir tuggorna mer och mer kletiga. Som en mantel som lägger sig över vårt klara medvetande.

Varför sitter vid där och stirrar på ett bröllop som vi egentligen inte har något som helst med att göra? Är det den vita klänningen eller juvelerna som gnistrar, eller den ouppnåeliga rikedomen som vi vill snudda vid? För ett enda ögonblick kan vi känna oss som gäster i en annan värld. Sedan kan vi återgå till arbetslösheten, den tomma plånboken, den slitna fasaden, de aldrig uppfyllda drömmarna.

Vad är ett prinsessbröllop, bara ett spel för det brödlösa folkets längtan, tänker jag.  

Missförstå mig inte. Prinsessan som gifter sig är förmodligen väldigt trevlig, hoppas jag. Jag känner henne inte och det är inte henne, personligen, jag har något emot. Förhoppningsvis är detta hennes lyckligaste dag.

Monika Häägg

Hur blir du av med maskrosor i gräsmattan?

Jag har under många år kämpat med att försöka ta bort maskrosor ur gräsmattan. Jag har nästan varje säsong legat på knä och plockat de utslagna blommorna för att de inte skall bli nya frön som sprider sig. Någon kemisk bekämpning har jag inte provat, förmodligen effektiv, men inte så bra för miljön. Så tyvärr har jag inte lyckats – inte förrän denna vår.

Det har hela tiden verkat som att maskrosorna, trots mitt ihärdiga arbete, bara blivit fler och fler. Missförstå mig inte, jag tycker att maskrosen är en vacker blomma, men den har en tendens att vilja ta över gräsmattan och till slut finns där inget gräs utan bara maskrosplantor. Mellan plantorna brukar det också bli en del mossa.

Vad är det då jag gjort annorlunda den här våren, jo jag skaffade mig en maskrosupptagare. Så här ser den ut.

 

Inte så dyr, men väldigt enkel och effektiv. Det är bara att gå runt och plocka upp plantorna och hela den långa roten som oftast är flera decimeter ner i jorden. På en ganska blygsam arbetstid hinner jag få bort mängder av plantor och blommorna har inte haft en chans att sprida sig. Jag tror jag har vunnit maskroskriget. Kanske får jag plocka en och annan planta då och då, men någon större maskrosodling har jag inte längre.

En billig och bra investering.

Monika

Vatten och salt av Sofie Trihn Johansson

Jag har tidigare skrivit om Halvblod av Sofie Trinh Johansson. Nu har jag också läst hennes debutbok Vatten och salt som utspelar sig i 1910-talets Varberg.

Boken handlar om Vilhelm som studerar till läkare hos den något annorlunda äldre doktorn Frank Tingéus med egen praktik. Läkaren tar emot stadens mindre bemedlade innevånare. På söndagarna skall Vilhelm helst hålla sig borta för då utför Frank en del förbjudna behandlingar. Vilhelm rör sig i stadens överklass och en dag möter han en rödhårig skönhet som visar sig vara en mycket mystisk person.

Det här är en annorlunda roman mot de vampyrhistorier som jag tidigare läst av Sofie. Författaren har gjort ett bra arbete med research om den tidens Varberg och inte minst det sanatorium för TBC-sjuka som låg i Apelviken. Romanen är en spännande kärlekshistoria och skriven som en hyllning till staden Varberg, som också är Sofies hemort. Hon är en driven historieberättare, som håller sin läsare i ett spännande grepp.

 

Monika

Hallands författarsällskap

I Halland har vi ett författarsällskap. I går var det årsmöte i denna förening som knyter samman olika författare i det avlånga Halland.

Vi samlades först i Laholms Bokhandel. En av de mysigaste bokhandlare i Sverige.

 

Diana och Stefan som driver bokhandeln är verkliga eldsjälar för bokens bevarande och spridande. De berättade om sin fina bokhandel och alla spännande aktiviteter och författarkvällar som görs i butiken. En kulturens bärare på en liten ort. De är inte ens främmande för att hålla Bokbytardag i sin butik.

Sedan blev det en liten konstrunda i Laholms innerstad. Avgående ordförande Roland Andreasson guidade bland den offentliga konsten.

Vi avslutade sedan med årsmöte och dukat fikabord vid ryggåsstugan Ebbaredsstugan i stadsparken. Vädret var som gjort för utomhusvistelse. Verksamheten för år 2012 godkändes och ny styrelse valdes. Det blev ganska många nya ledamöter. Roland Andreasson avgick efter, hör och häpna, trettio år som drivande i föreningen. Ny ordförande blev Anna-Pia Åhslund och sedan blev jag invald som ny ledamot. Det skall bli spännande att arbeta i denna författande och skrivande förening.

Anna-Pia avtackade Roland med blomma, hotellvistelse på hotell Gästis i Varberg och en nydiktad sång på melodin ”San Francisco”.

Monika

Vän med Halmstads Kvartersteater

I onsdags var jag med och startade Kvartersteaterns vänner. En stödtrupp till en väldigt aktiv teaterförening här i Halmstad. Varför vill en teaterförening ha stöd och hjälp?

Det finns mycket praktiska sysslor på en teater. Det är långt ifrån allt som sker på teaterscenen. Förmodligen sker det mesta utanför scenen. Det skall göras scenografi, kläder, smink, ljus, ljud och inte minst skall det göras PR och säljas biljetter. Sedan behövs det, så klart, väldigt mycket ekonomisk hjälp.

Då behövs det vänner. Entusiaster som bär ett eller flera strå till den stora teaterstacken. Tillsammans kan vi skapa och stödja. Tillsammans är vi starka.

 

Om du är intresserad att bli Kvartersteatervän och stödja den stora teaterverksamheten så gå gärna in och läs om föreningen och bidra med ett stödmedlemskap. Du väljer sedan själv om du vill vara en aktiv eller en passiv teatervän. Alla är lika välkomna!
Som vanligt när vi möts, måste det bli den obligatoriska fikan, inget möte utan!

Monika

Jag spelar min roll - i augusti kommer boken

Så blir det då en ny roman som kommer ut i år. Trodde knappt det själv ett tag. Min femte bok, för första gången en roman som inte utspelar sig i bronsålder, fast lite historisk är den ändå. Mer nutidshistoria, hundra år är inte så länge sedan, en liten vindpust i den stora evigheten.

Vad handlar då denna bok om?
Jag spelar min roll är berättelsen om Elvira, flickan som åker med bussen till skogen. Hon som lyssnar på markens barn och trädens andar. De som klättrar med mjuka rörelser, de som berättar hemligheter som för länge sedan är glömda.
Den är också berättelsen om Josefina Andersdotter, sömmerska och fattighjon. Hon som levde i skogen för mer än hundra år sedan. Kvinnan som talade med de små.

Men det här är framförallt berättelsen om Fetto, flickan som går genom skolans korridorer utan att finnas. Hon som skriver i sin hemliga bok.  Flickan som varje dag är ingenting, men ändå möter en ängel.  

Kort beskrivet är Jag spelar min roll är en roman om kärlek och sorg. En roman om hur det är att vara utplånad till ingenting. Att alltid spela rollen av det som plågoandarna vill att jag skall vara, att aldrig gå säker, att aldrig känna sig trygg. Men den handlar också om att i mörkret finns ändå ljuset och att en dag kan allt förändras.

Jag spelar min roll är en skymningsroman, en kortroman som du kan läsa på en kväll. En bok istället för en film. Som en lång novell.

Glad och nöjd konstaterar jag att omslaget är väldigt vackert, tack Thomas Häägg du är en fantastisk bildskapare. Nöjd också över att i augusti kommer Jag spelar min roll och i november blir den teater. Ganska nöjd för övrigt. Ganska nöjd? Jo, det är roligt att boken kommer att finnas, men helst vill jag släppa den och säga: Här är den, läs den om du vill! Sedan kan jag stänga dörren och fortsätta skriva, sjunga, dansa, måla, spela teater. Det andra runt ett boksläpp, boken skall ju promotas och säljas, är jag inte så intresserad av.

Monika

Hur gör människan när den söker sina rötter - att släktforska

Kyrkoarkiv, folkräkningar, fångregister, husförhörslängder. Nästan allt finns att söka på nätet. Du kan sitta hemma i din egen lya och söka. Du kan också ge dig ut på en Rotresa.

Det gjorde jag häromdagen. Jag följde med min mans föräldrar till hans morfars fars rot. Där han var född och uppvuxen. Så småningom flyttade han med hela sin familj till Halmstadstrakten och där slutade han också sitt liv.

Just den här roten finns i Fjärås, Tostared, Hjelm och Hajom, på gränsen mellan Halland och Västra Götaland.

Vi stannade först på Fjärås Bräcka. Ett naturfenomen från istiden. Där växte Backsippor. Högt uppe på åsen och med utsikt över sjön Lyngnern. Vänder man sig åt andra hållet syns Kungsbackafjorden.

Mina svärföräldrar var guider. Det hade varit på Rotresa förut och berättade om bygdens folk. Vi såg citronäppelträdet som stod vid torpets plats. Det enda som idag vittnar om var morfars far växte upp.

 

Vid Tostareds kyrka stannade vi och betraktade några nya gravkullar. Människor som mina svärföräldrar mött på sin förra Rotresa. Nu låg de i kyrkans jord. På samma område som morfars farfar. Den gamle mannen som på ålderns höst flyttade till sin son i södra Halland, men som inte trivdes utan återvände till ålderdomshemmet. En morgon ramlade han i trappan och bröt nacken. Så slutade hans liv.

I naturen hittade jag inte bara Backsippa utan både vackraste vitsippsbacken och sedan...

 

...neg blåsippan och sa att nu är våren här.

Allt avslutade med middag på Laxbutiken i Heberg utanför Falkenberg.

 

Den rekommenderar jag om du är på resa genom Halland. Bra matställe vid E6:an.

Så varför inte göra en Rotresa i sommar. På en sådan resa hittas inte bara människans rot utan också blommornas.

 

Monika

Viltsnok och Galleri 70

Vissa dagar består nästan enbart av intryck. Från morgonens naturupplevelse till eftermiddagens konstutställning. I sådana ögonblick är det som att jag själv lyfter en aning från marken. Som att jag blir lite lättare, lite lättare att bära mig själv.

Jan Linderoth - en favorit med starka färger i sitt uttryck

Viltsnok är Konstliv baklänges. Kreativt tänkt och skapat. Som ett komplement till den Halländska konstrundan under Himmelsfärdslånghelgen. Viltsnok finns på en rad platser i Halland, men en hel del är samlat på Galleri 70.

Ulrika Steijner Olssons "hörna" på Galleri 70

 

Viltsnokarna är konstnärer som skapar, men inte får plats i den mer officiella konstvärlden. Duktiga konstskapare som ändå inte får en duglighetens kulturstämpel i pannan.

Men vilken kraft som frodas i dessa konstnärer!

Fotograf Bo Strömberg - en favorit

Och överraskad blev jag. Inte bara av konstens skaparkraft utan också av en liten överraskning som jag fick med mig hem. Jag fick välja ett konstverk.

Det blev en skapelse av Ulrika Steijner Olsson som ofta arbetar med drivved och en del återvinning.

Konstverk av framgrävda porslinsskärvor av Ulrika Steijner Olsson

 

Skärvorna av keramik har hon grävt fram i en backe strax intill Kulturhuset i Halmstad. Det hus som en gång i tiden var en folkpark med dansande, glada människor. Nu ett hus med mycket teater och dans. Ett och annat porslin gick i kras på den gamla folkparkstiden och ”skräpet” kastades i en backe ner mot Nissan. Där har Ulrika grävt fram skärvor som nu blivit konst med en liten poetisk text. Så här diktar Ulrika på en vidhängande lapp:

”I jorden låg vi gömda   

länge borta och glömda   

Gulnade skärvor utav festens rus  

när regnet föll såg vi åter dagens ljus”

Nu står ”skärvorna” hos mig. 

Modesty Sofronenkoff (Galleri70 stora eldsjäl) och Ulrika Steijner Olsson slår in min överraskning

 

Monika

Why not och Sex Pistols på hotell Östra Stranden

Why not är en teaterpjäs som har premiär den 13 juni på Kulturhuset i Halmstad. Pjäsen spelas av Halmstads Kvartersteater. Regi Ulf Häägg och manus av Peter Björk (som för övrigt har skrivit många manus bl. a till pjäsen om Solbarnet som spelade förra sommaren).
 

Bild från Sex Pistols konsert på hotell Östra Stranden 1977

Den 15 juli 1977 hade det engelska punkbandet Sex Pistols premiär på sin Skandinavienturné (samtidigt som de var i landsflykt från Storbritannien) på hotell Östra stranden i Halmstad. Det hotellet passerar jag varje dag på väg till min underbara strand.

Hotell Östra Stranden

Byggnaden är sig lik. En funkisbyggnad som en gång i tiden var en Konsumbar för strandgäster. Då 1977 också ett disco. Numera bara ett stillsamt hotell med en liten restaurang.
1977 kom också punken till Halmstad.

Bild från repetition av pjäsen "Why not"

Teaterpjäsen Why not handlar om några ungdomars liv under det där speciella året. Hur var det att leva i Halmstad på den tiden? Ja, kanske får vi svar i denna teaterföreställning. Det utlovas mycket musik från 1970-talet. Kul och nostalgiskt!

Fyra föreställningar är planerade 13-16/6.

Och, jo Ulf Häägg är min make sedan 1978, om någon undrar. Läs mer om pjäsen på Kvartersteaterns websida.

Monika  

Processen av Franz Kafka

”En av de främsta tolkarna av människans utsatthet i en absurd värld”. Ett citat om romanen. Eller "bara väldigt jobbig att läsa"? Det andra påståendet är jag själv som läsare, för jag vet inte vad jag skall tycka. Somnade ideligen från bokens text och fick verkligen kämpa för att ta mig fram till slutet. Ibland slutar kapitlen ofullbordade. Det känns hela tiden som att det måste komma något mer. Så är det väl kanske, Kafka hade inte avslutat romanen när den gavs ut några år efter hans död.  

Men Processen är en av Kafkas främsta romaner. Berättelsen kretsar kring Josef K som en dag häktas utan att få veta vad han står anklagad för. Romanen igenom får vi följa hans väg genom rättsväsendets irrgångar och den alltmer absurda hanteringen av hans fall. Själva motivet för romanen är förmodligen människans utsatthet och ångest. Att bli hanterad av en makt som nästan osynlig gör det omöjligt att finna någon rättvisa, eller att bli frikänd.

När jag avslutat denna klassiska roman funderar jag över vissa frågor. Är det en dröm? Är det Kafkas fantasier som tar sig på snirkliga vägar genom texten? Analyser av denna roman har gjorts i det oändliga, så något sådant försöker jag mig inte på. Jag läste den för att jag var nyfiken. Jag avslutade läsningen för att jag är envis. Däremellan fann jag något som nog inte passade mig. Kanske skall jag läsa den igen, bara för att se om jag tycker annorlunda.

Monika

Letar miljö till film

Jag är producent och regissör för en teaterpjäs som har premiär i november. Pjäsen heter Jag spelar min roll och i föreställningen ingår några filmade inslag. Snart är det tid för att filma. Det skall vara rätt årstid, som är tidig sommar och nyss utslagna träd och blommor.

På första maj var jag och letade miljöer till filmerna. Jag gick en härlig promenad vid sjön Skällåsen och Danska fall som ligger i Simlångsdalen.

 

Miljöerna var till och med bättre än vad jag hade tänkt. Än så länge är det inte några utslagna träd, men jag kan tänka mig hur fantastiskt vackert där kommer att vara när bok, ek och de andra lövträden är utslagna.

I slutet av promenaden besökte jag en plats där en gång i tiden stod en backstuga. Hilmas stuga. Den upphörde 1924. Det året flyttade Hilma till ålderdomshemmet. Sedan stod stugan tom tills den föll ihop.

Nu är det bara en övervuxen kulle med resterna av murstocken, men en liten skylt ger vägledning. Hilma var min farfars mor och hon har gett mig inspiration till denna teaterpjäs som också snart blir min femte roman.  

Monika