Den här boken har jag tänkt läsa i många år. Inte förrän nu har det
blivit av. Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson är mycket
bra, men jag är glad att det ändå inte blev läsning förrän denna höst. Jo,
varför säger jag så om en roman som jag tycker är bra. Därför att den har
likheter med min egen roman, Jag spelar min roll, som utkom alldeles nyligen. När
jag nu läser Johannas bok känns det som jag har burit den med mig när jag skrev
min egen.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden handlar om Hanna som är tio år.
Hon har en bästa vän som heter Karin och de leker nästan varje dag. Men efter
det långa sommarlovet blir det plötsligt tomt hos Hanna. Ingen vill prata med
henne i skolan och Karin kommer nästan aldrig på besök, så som hon gjort så
mycket förut. Plötsligt är Hanna ensam. Många år senare berättar Hanna sin
historia. Vad var det egentligen som hände under de där åren i skolan och
varför finns hon nu på ett sjukhus.
Jag förstår varför den här ungdomsboken fick Augustpriset 1996. Upplevelsen
av att bli utfryst och mobbad drabbar läsaren, det vill säga mig, som ett slag
i magen. Detta förfärliga som händer gång på gång, varje dag, ständigt. Att få
gå genom sitt unga liv och vara en ingenting. Med en fruktansvärd rädsla och
ett totalt utplånande av sig själv.
Så är det också för flickan i min bok. Men båda böckerna slutar med att
de drabbade går ut ur det isande, tomma, utfrysta liv som andra har skapat åt
dem. Men innan dess spelar båda den roll som mobbarna gett dem.
Monika
