En porslinsblomma är i början av sin karriär som blomma, väldigt ful och oansenlig. Den hänger där upp och ned nästan som en gammal vissen och brun fjolårsblomma som ingen plockat bort. Så utvecklas den mer och mer och plötsligt en dag hänger den undersköna klasen av blommor där. Den är nästan som H C Andersens "Den fula ankungen". I dag, på påskdagen, är det den porslinsliknande blommans vackraste dag.
Ute är det gråmulet, blåsigt och nu till och med regnigt. Påskyran har försvunnit men porslinsblommans skönhet lyser upp i det mörktysta rummet.
Efter en god lunch, som jag inte behövde laga själv för en snäll amatörkock stod i mitt blåkaklade kök och "la ned sin själ" i mat till 6 hungriga påskfirare, lutar jag mig tillbaka. Jag betraktar den undersköna blomman och läser "Vänta, blinka" av den norska författaren Gunnhild Oyehaug.
Man slipper vattna såna, de e prkatist, men behöver man snacka med dem...? Jag kan inte så'nt.
SvaraRaderaMina tolkningar av fransk poesi.
- Peter Ingestad, Solna