 |
| Kerstin Sjöberg 1944 |
Sorgen bleknar med tiden, men försvinner aldrig.
Idag för tio år sedan dog min mamma, hon som hade funnits vid min sida
hela livet. Plötsligt var jag ensam kvar på jorden. Året innan dog min pappa,
men jag trodde att jag skulle få behålla min älskade mamma några år till. Så
blev det inte. Hon kändes frisk, fortfarande så full av liv, men cancer bryter
ned även den största motståndskraften, även den största viljan till att leva.
När hon fick det definitiva beskedet, då när hon låg helt förlamad av ytterligare
en tumör på ryggraden, sa hon till mig att det fanns en plats i min mormors
grav, den var sparad till henne, och det visste jag, men sedan sa hon också att
hon inte gav upp. För mig lät det ofattbart, ger man inte upp i den stunden?
Nej, inte hon. Hon fortsatte att prata
och vara glad, jag matade, och vi fikade tillsammans, kaffe och kakor, och vi
pratade. Läkarna sa: ett år, eller kanske något mer, men så blev det inte.
Plötsligt var det slut. Den där tidiga morgonen för tio år sedan.
Då satt vi där, jag och min käre U, när hon drog sitt sista andetag. Vi
satt där vid hennes sida, och sedan fortsatte vi sitta där och drack en kopp
kaffe. Det var som att vi fikade tillsammans en sista gång. Bara vi tre. Det
kändes som att så länge vi satt kvar fanns också hon kvar i rummet.
Sedan gick vi ut i sommarmorgonen. Solen hade nyss gått upp, och det var en vidunderligt vacker
junimorgon. Solen, allt det gröna, blommorna och fåglarna som sjöng. Det blev
som ett sista avsked.
 |
| Kerstin Sjöberg 1937 |
Efter hand bleknar minnena, men försvinner aldrig. Hur många gånger har jag tänkt: ”nu måste jag
berätta det där för mamma” och sedan, nästan i samma ögonblick, insett att hon inte
mer finns.
Ofattbara tio år har passerat. Sekunder, minuter, timmar, dagar och år
har försvunnit och blivit till minne som inte hon delar. Det känns som det var
nyligen, den där morgonen, som att det hände alldeles nyss. Men så kan också
barndomens minnen kännas, ibland känns det som att det bara var för någon månad
sedan jag var ett litet barn. Efter hennes död bröt jag upp i livet, förändrade, lämnade mitt arbete med teatern, och så småningom blev jag författare. Det var då, den där tidiga morgonen, jag insåg hur kort livet är, och hur oerhört snabbt allt går. Det var då jag sa till mig själv att jag måste ta vara på den lilla tid som finns kvar. Sedan går jag tillbaka till evigheten.
Evighet är det som finns före och efter den korta stund vi kallar
för livet.
 |
| Kerstin och Verner Sjöberg i Köpenhamn 1947 |
Min mamma hette Kerstin Sjöberg. Hon var gift med Verner Sjöberg och dotter till Karl och Magna Lundsten.
Monika
