När jag var på Citadellet i Landskrona, för några veckor sedan,
berättade guiden om att slottet också varit ett kvinnofängelse för lösdrivande
och prostituerade kvinnor under 1920- och 30-talen. Det var skrämmande att se fängelsecellerna
och höra en del av de stackars kvinnornas historier. När jag kom hem hittade
jag en faktabok som heter Fallna kvinnor av journalisten och författaren Eva F
Dahlgren.
Fallna kvinnor berättar om hur kvinnor från hela landet spärrades in på
Statens tvångsarbetsanstalt. Deras brott var lösdriveri – de saknade arbete och
bostad. På anstalten i det gamla fängelset på citadellet låstes de in, ibland
så länge som tre år i taget. De låstes in för att fostras till dugliga
samhällsmedborgare. De skulle lära sig att arbeta och de skulle observeras. På
anstalten gjordes så kallade ”vetenskapliga” klassificeringar av det som
kallades för ”samhällets bottensats”. Det upprättades listor på psykologiska
typer och representanter för Rasbiologiska institutet i Uppsala var där och
granskade dem.
Eva F Dahlgren har gjort ett gediget arbete med genomgång av brev,
biografier och fotografier. Det ger en obehaglig bild av hur dessa kvinnor,
ofta godtyckligt, blev behandlade. Hur de gång på gång återkommer till citadellet
och för varje gång får längre och längre strafftid. Varje gång lovar de att
aldrig mer komma tillbaka, men vem kan klara sig i ett samhälle där du är
utfattig, inte har något arbete och inte heller någon bostad att komma till
efter strafftiden? Polisen utför också ett nitiskt arbete med att ständigt söka
upp och återigen döma och sända kvinnorna till fängelse, utan en juridisk rättegång.
Oftast inte alls för själva prostitutionen utan mest för att de inte har något
arbete. Det här är en kvinnohistoria som ligger förvånansvärt nära i tiden. De
här kvinnorna tillhörde min mormors och min farmors generation. Längre bort än
så är det inte. Det värsta är att synsättet och dömandet av kvinnor lever
fortfarande kvar, om än i mildare beteenden. Jag lider med dessa kvinnor, och
jag känner hur vedervärdigt det måste ha varit att utsättas för detta
fördömande samhälle.
På fängelseväggen i citadellet hänger en del av kvinnornas foto. De blickar anklagande ner mot mig, och jag ryser.
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar