Tove Jansson - arbeta och älska av Tuula Karjalainen

Tove Jansson och hennes underbara berättelser om mumintrollen är solklara favoriter för mig. Nästan varje sommar sitter jag i skymningen och läser mig igenom alla sagorna. En trevlig sysselsättning som jag skrivit om förut.

I år är det hundra år sedan hon föddes och i samband med detta har det utkommit en ny biografi som heter Tove Jansson – arbeta och älska av Tuula Karjalainen. Det var därför med stor spänning jag äntligen hämtade hem ett reserverat ex från stadsbiblioteket.

Toves liv var präglat av lusten till arbete, men också att älska, men det var arbetet som hon satte främst. Det egna skapandet i både ord och bild genomsyrade hela hennes liv. Redan som sextonåring började hon i konstskola. Föräldrarna var båda konstnärer och såg givetvis Toves talang och hos dem fanns också en önskan att hon skulle bli konstnär.

Tove vantrivdes i den vanliga skolan (till och med så dåligt att hennes mamma ”Ham” såg till att Tove blev befriad från mattelektionerna, något som för övrigt skulle varit helt omöjligt i dagens skola), så det måste ha varit en slags befrielse att få bara ägna sig åt konsten.

Redan 1939 påbörjade hon den första berättelsen om mumintrollen, kanske som ett sätt att fly från finska vinterkriget som nyligen startat. Krigsåren var en svår upplevelse och det var först efter kriget som hon skrev klart första boken och då också med de egna fantastiska illustrationerna. Under femtiotalet arbetade hon också med mumintrollen som seriestrippar. Hon hade kontrakt med den brittiska tidningen The Evening News och under sju år var hon tvungen att leverera många strippar per vecka.  Till en början var hon också mycket glad och nöjd med detta arbete, men efterhand kom tvånget att ständigt leverera att bli en mardröm. Men genom den stora spridningen av serien fick också historierna om mumintrollen tjugo miljoner läsare över hela världen.

Under hela sitt liv såg Tove Jansson mumintrollen som en bisyssla, för det var som konstnär hon helst ville arbeta. Ändå är det hennes skrivande som vi mest kommer ihåg.

Det har varit mycket trevligt att under en tid leva med denna biografi. På 90-talet gjorde jag en dramatisering av hennes historia ”Granen”, och fick då Toves personliga tillstånd att också göra en teateruppsättning. När jag läser denna biografi känner jag mig väldigt besläktad med henne, känner igen mig själv i den ständiga ivern att skapa, att ständigt vara på väg mot något nytt, men också i hennes förmåga att använda sin fantasi, och tyvärr det här med att aldrig vara riktigt nöjd.

Toves historier kommer att leva för alltid. Vi är många som älskar hennes fantastiska förmåga att berätta och illustrera.  

Monika