Sommarboken av Tove Jansson

I sommar har jag läst ytterligare en bok av Tove Jansson.

Den underfundiga och djupt mänskliga Sommarboken. En liten historia om tre människor på en ö.

Barnet Sophia och hennes pappa tillbringar sommaren tillsammans med farmor,

som är gammal och orkeslös, men ändå glimmar som en juvel. Läsaren får följa den lilla familjen under sommarens olika skeden, och uppleva ålderdomens problem och barndomens vedermödor. Mellan Sophia och farmor finns ett mycket starkt band även om de inte alltid är de bästa vänner. Pappan arbetar mycket och finns endast i periferin. En skuggfigur som låter Sophia och den gamla leva ostört tillsammans genom de långa sommardagarna.

 

Den här boken har jag läst många gånger, och jag älskar den mer och mer för varje gång.

Farmor med sin omtanke och sin stora likhet med mumintrollets mamma, och flickan Sophia som nog får representera många av muminböckernas karaktärer.

Tove Jansson är en av mina favoritförfattare med en fantastisk förmåga att förmedla livets underfundigheter.  

Monika

 

Sommarboken hos Adlibris

Sommarboken hos Bokus

Resa med lätt bagage av Tove Jansson

 

Denna sommar har jag inte läst så mycket.

Jag har varit väldigt sysselsatt med en spännande släktforskning, och tiden till läsande har varit ganska minimal. Några böcker av Tove Jansson brukar det alltid bli, så också denna sommar. Tove är en av mina favoriter och mest känd för sina böcker om mumintrollen, men hennes vuxenböcker är väl värda att läsas.

Novellsamlingen Resa med lätt bagage är en återkommande favorit. En samling underfundiga texter där jag nästan anar mumintrollskaraktärerna, fast nu i mänsklig form.

”Det har alltid varit min dröm att resa med lätt bagage, en liten väska, som man nonchalant sveper med sig, går med raska, men inte brådskande steg genom till exempel en flyghall, passerar en massa nervösa människor som släpar på tunga resväskor – nu för första gången lyckades jag ta med mig det absolut minimala. Väskan blev lika lätt som mitt lättsinniga hjärta…”

Jag tror att det här citatet från en av novellerna är både drömmen om att vara som snusmumriken och Toves egna tankar om resande och livet.

Jag gillar citatet och jag delar nog Toves dröm, att resa med lätt bagage. Att minimera det där tunga ägandet till en liten väska, inget mer. Så klart gillar jag också novellsamlingen.

Monika

Resa med lätt bagage på Adlibris
Resa med lätt bagage på Bokus

Jul med rotfruktsjansson och mycket böcker

Scenografin till Mumintrollens Jul med Kvartersteatern 1994

Jag har senaste veckan haft en förfärlig förkylning, som kan liknas vid influensa.

Feber, snuva, hosta och väldigt trött. Det glada julstöket kom alldeles av sig. Jag brukar alltid säga att jag gör det som är roligt till jul, absolut inga ”måsten”. Vill jag inte ha en gran, så blir det ingen gran, vill jag inte ta fram några tomtar så blir det inga tomtar.

Så hur blev det i år?
Jo, både gran och tomtar. De små rödluvade liven hade jag redan plockat fram innan sjukdomen, och granen lyfte min käre Ulf hem, och nu är den klädd.

Tidigare idag har jag gjort en rotfruktsjansson.

Faktiskt himla gott, och ett extra inslag ihop med den vanliga Jansson, som är en tradition, ganska svår att ta bort. Egensaltad skinka, och rullsylta har Ulf fixat, och senare i kväll kokar jag gluhwein och lite tomtedricka. Innan jag blev sjuk gjorde jag också för första gången en fläsksylta. Sedan har min svärmor hjälpt till med inlagd sill, leverpastej, köttbullar och grönkål (som är en gammal tradition här i södra Halland, och en av de viktigaste sakerna på julbordet!)

Så nu kan julen komma, allt är klart.

Det är ett väldigt roligt uttryck, det där att ”julen kommer”.

Tänker alltid på Tove Janssons lilla novell Granen, som finns med i samlingen Det osynliga barnet. I berättelsen blir mumintrollen väckta av en uppretad Hemul, som tycker att de inte skall ligga och sova när julen snart kommer.  Det är så mycket som måste göras, och skaffas till den där julen. Trollen tycker det låter hemskt, och alla är så stressade. För många år sedan gjorde jag Tove Janssons historia som teater, och kallade den för Mumintrollens Jul.

Det blå huset till föreställningen Mumintrollens Jul med Kvartersteatern 1994

Så passa på att läsa Granen, och passa på att läsa mycket böcker i jultiden. Se till att få lite lugn och ro, och försvinn in i boksidorna. En underbar avkoppling, som behövs när vintern är som mörkast!

Önskar alla en riktigt God Jul!

Monika

Tove Jansson - arbeta och älska av Tuula Karjalainen

Tove Jansson och hennes underbara berättelser om mumintrollen är solklara favoriter för mig. Nästan varje sommar sitter jag i skymningen och läser mig igenom alla sagorna. En trevlig sysselsättning som jag skrivit om förut.

I år är det hundra år sedan hon föddes och i samband med detta har det utkommit en ny biografi som heter Tove Jansson – arbeta och älska av Tuula Karjalainen. Det var därför med stor spänning jag äntligen hämtade hem ett reserverat ex från stadsbiblioteket.

Toves liv var präglat av lusten till arbete, men också att älska, men det var arbetet som hon satte främst. Det egna skapandet i både ord och bild genomsyrade hela hennes liv. Redan som sextonåring började hon i konstskola. Föräldrarna var båda konstnärer och såg givetvis Toves talang och hos dem fanns också en önskan att hon skulle bli konstnär.

Tove vantrivdes i den vanliga skolan (till och med så dåligt att hennes mamma ”Ham” såg till att Tove blev befriad från mattelektionerna, något som för övrigt skulle varit helt omöjligt i dagens skola), så det måste ha varit en slags befrielse att få bara ägna sig åt konsten.

Redan 1939 påbörjade hon den första berättelsen om mumintrollen, kanske som ett sätt att fly från finska vinterkriget som nyligen startat. Krigsåren var en svår upplevelse och det var först efter kriget som hon skrev klart första boken och då också med de egna fantastiska illustrationerna. Under femtiotalet arbetade hon också med mumintrollen som seriestrippar. Hon hade kontrakt med den brittiska tidningen The Evening News och under sju år var hon tvungen att leverera många strippar per vecka.  Till en början var hon också mycket glad och nöjd med detta arbete, men efterhand kom tvånget att ständigt leverera att bli en mardröm. Men genom den stora spridningen av serien fick också historierna om mumintrollen tjugo miljoner läsare över hela världen.

Under hela sitt liv såg Tove Jansson mumintrollen som en bisyssla, för det var som konstnär hon helst ville arbeta. Ändå är det hennes skrivande som vi mest kommer ihåg.

Det har varit mycket trevligt att under en tid leva med denna biografi. På 90-talet gjorde jag en dramatisering av hennes historia ”Granen”, och fick då Toves personliga tillstånd att också göra en teateruppsättning. När jag läser denna biografi känner jag mig väldigt besläktad med henne, känner igen mig själv i den ständiga ivern att skapa, att ständigt vara på väg mot något nytt, men också i hennes förmåga att använda sin fantasi, och tyvärr det här med att aldrig vara riktigt nöjd.

Toves historier kommer att leva för alltid. Vi är många som älskar hennes fantastiska förmåga att berätta och illustrera.  

Monika

Var och när läser man bäst sagorna om Mumintrollen

Denna sommar har jag ägnat mig åt Mumintrollen. Jag har läst alla böckerna av Tove Jansson. Det var inte första gången och förhoppningsvis inte sista gången heller. När mina barn var små (nja, inte jättesmå, de hade lärt sig läsa för länge sedan) läste vi högt ur böckerna . Det var sena sommarkvällar när mörkret började falla. Det är jättemysigt att läsa högt tillsammans med en tolvåring. En tolvåring som jag redan läst muminböckerna för många gånger. Jag tror han var tre år första gången.

Nu är barnen vuxna och då läser jag hela samlingen själv. Det är så mysigt att tända levande ljus och försvinna in i mumintrollens värld. Även för en gammal människa.

På midsommarafton startade jag med Farlig midsommar och sedan har den långa raden av böcker lästs bit för bit. Trollvinter, Kometen kommer, Trollkarlens hatt, Sent i november, Pappan och havet, Det osynliga barnet…

Alla har de passerat. Tofslan och Vifslan, Mårran, Sniff, Filifjonkan, Den bullrige Hemulen, Snorkfröken, Snusmumriken (favoriten!), Hattifnattarna, Lilla My…

Jag har skrattat åt Bisamråttan och tyckt rysligt synd om Mårran.

Granen som är sista lilla historian i Det osynliga barnet är också en välkommen pånyttfödelse. Jag skrev på 90-talet en teaterpjäs som byggde på den historian. Jag kallade pjäsen för Mumintrollens jul och fick tillstånd av Tove Jansson att göra en dramatisering. Det var verkligen ett kärt återseende.

Nu packar jag in böckerna i bokhyllan igen. De har hedersplats. Nästa sommar eller kanske sommaren om några år lyfter jag ner de igen. Då är det tid för att återigen vandra in i denna underbara värld.

Monika

Vem av mumintrollen är du lik?

Eva Swedenmarks värld tipsade om en kul quiz genom Barnens Bokklubb. Vilken figur i Muminböckerna är du mest lik?
Jag provade att svara på de 7 frågorna och upptäckte att jag var mest lik Snusmumriken. Han är en av mina favoriter så jag blev ganska nöjd. Men är jag verkligen mest lik honom?
Jag är faktiskt lite förundrad över det!

Det kom mig att tänka på att jag för många år sedan skrev ett teatermanus på historian om Mumintrollens Jul. På den tiden (90-talet) så levde fortfarande Tove Jansson och jag fick tillåtelse av henne att skriva manuset. Det enda hon begärde i ersättning var att manuset skulle arkiveras hos henne.
Däremot hade hon släppt ifrån sig rättigheterna till bilderna av hennes figurer. Därför var det mycket noga med hur vi utformade dräkterna till mumintrollen och deras vänner. Vi fick fotografera och skicka in resultatet för godkännande. Ett Mumintroll på affischen kunde vi inte ha eftersom vi då hade fått betala dyra rättigheter.
Det blir det inga bilder till detta inlägg. (Det kan ju bli en dyr historia att låna bilderna!!)

Det blev emellertid en väldigt uppskattad föreställning. Biljetterna var slutsålda långt innan premiär.