I går var det ett reportage i Hallandsposten om min roman Jag spelar
min roll. Jag berättade om boken och läste också på web-tv, en utvald del ur
texten.
I reportaget berättade jag om
att det är min farfars mor som inspirerat mig att skriva. Jag vet egentligen
ganska lite om henne. När jag släktforskat hittade jag i kyrkoböckerna att hon
under tre år emigrerade till Tyskland. Vilket var väldigt märkvärdigt eftersom
hon för övrigt bodde hela sitt liv i Breareds församling, Simlångsdalen. Jag har tagit reda på
att det inte var så ovanligt med en sådan flytt. Många reste till Amerika men
nästan 80 000 från Halland, Skåne och Blekinge började arbeta i Danmark
och Tyskland. Kanske kändes det inte så definitivt. De kunde komma tillbaka. En
flytt till Amerika var för de flesta en resa som de aldrig kom tillbaka ifrån.
Men för övrigt är det mycket fantasi i min bok. Min farfars mor är bara
en utgångspunkt till ett skrivande och ett liv som jag har ställt många frågor
om. T ex var min farfar ett oäkta barn. Vem var hans far? Det lär jag nog
aldrig få reda på. Men i boken bygger jag en bild av den man som var min
farfarsfar.
Tyvärr kan jag inte länka till Hallandspostens websida. Den är bara
till för de som har prenumeration. Men här är texten som jag läser på web-tv.
”Josefina hade ropat på henne.
Hon hade ropat på Elvira. Hon hade levt i Elviras kropp, funnits där och talat
till henne. När Elvira steg på bussen och gick längs med landsvägen, när hon
såg sjön, när hon klev in bland träden, när hon fann den igenvuxna stigen. Då
fanns Josefinas röst inom henne. Först svag, sedan mera stark och tydlig. När Elvira närmade sig målet var hon och
Josefina som en enda person. De gled ihop och tiden försvann. Här på
stentrappan har de suttit som en enda kropp. Hundra år är ingenting, har
Josefina sagt. Hundra år är en vindpust i den stora evigheten. Det finns ett enda foto av Josefina. När hon
står framför stugan. Det är fullt med blommor omkring henne. Josefina är
inramad av växterna. Mina vänner, har hon sagt. På bilden har hon ett finurligt leende. Som
om hon ser rakt genom kameran och in i framtiden, som om hon blickar in i
Elviras ögon. Elvira vet inte vem som
tagit bilden. Det enda hon vet är att den förmodligen är förevigad några år
innan Josefina dog. Några år innan hon försvann in i glömskan, in i evigheten.
Den som är före och efter den korta tid som vi kallar för livet.”
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar