I dag fyller min pappa, Verner Sjöberg, nittiofem år. En aktningsvärd ålder och en
människa som betytt mycket i mitt liv. Inte bara för att han varit min pappa
utan också för den fina vän som han alltid var. Femtio födelsedagar fick vi
tillsammans. I åtta år har jag firat hans dag utan honom. Det är snart nio år
sedan jag fysiskt pratade med honom, men han finns där hos mig varje dag. Jag
bär på hans ande. Den han lämnade till mig när han till slut gav upp och blev
ett tomt skal, med en kropp som bara låg kvar.
Så i kväll tänder jag ett ljus och låter mina minnen omsluta mig. Jag
vill tro att han nu är den starka, unga ande som en gång slog frivolter på
stranden i Frösakull. Där som paradiset på jorden existerade under långa
sommartider.
Jag vill tro att han spelar sin fiol, sin mandolin, sin stora
kontrabas.
Jag vill tro att han sjunger, tillsammans med min mamma, alla glada
och sorgsna sånger.
Jag vill tro att han fortfarande står upp för rättvisa och jämlikhet.
För alla människors lika värde. Och jag hoppas att jag någon gång får möta
honom igen.
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar