"Medan tiden går" faller snön

Avslutade nyss sista sidan i J C Oates "Medan tiden går" och är återigen förstummad av hennes fantastiska förmåga att gå innanför skalet på människor. Det är som att jag själv lever i hennes karaktärer. Som om det var jag som levde deras liv. Var och en på sitt sätt! Ryser för ett samhälle med dubbelmoral och skenbar rätt till åsikter. Ett samhälle som jagar "kommunister" och bränner böcker...

Utanför faller snön och täcker återigen över mina mödosamt skottade gångar och trottoarer. Mer än 2 dm i dag på morgonen och mer än 1 dm i går...

Lite ynkligt piper jag: Kommer våren aldrig någon gång?

Små mjuka tussar

Snö snö snö faller i små mjuka tussar. Lägger sig som ett täcke över den stelfrusna tillvaron. Jag blinkar bort en flinga som fastnar i den innersta ögonvrån. Ler - för vad kan du annars göra?