Gitarren har följt mig sedan jag var en liten flicka. Jag var sju år när jag fick min första gitarr. Min mamma hade gitarrkurser för barn och de flesta var nog lite äldre än mig så deras händer hade vuxit sig mer lämpade för att klara att nå ackorden på den breda gitarrhalsen.
Nu för tiden finns det mindre gitarrer som är anpassade för små barn. Vilken tur för de små barnen! Det blev nog en och annan tår som föll när jag inte fick fingrarna att räcka till, men av all denna stretande möda har det blivit många fina stunder med sång och gitarrspel. Jag är ingen virtuos, nej snarare en vissjungande ackompanjatör. Genom åren har jag bytt gitarr några gånger. Den som jag har nu har jag emellertid haft ganska länge. Det är en nylonsträngad, akustisk, spansk gitarr. Jag har också några stålsträngade gitarrer, men den här lilla behändiga med strängar av nylon tycker jag bäst om.
För några år sedan sjöng jag och spelade nästan inget alls. Det var som att jag hade tappat sången och musiken. Förlorat den. Nu sjunger jag varje dag och gitarren är nästan alltid framme! Jag är glad att jag fått sången tillbaka!
Monika
