Folket i Simlångsdalen av Fredrik Ström

Folket i Simlångsdalen tillhör de svenska klassikerna. Den är en historia i två delar. Dels Sig Folkessons historia och dels Marit Vankelmods öde. De utkom första gången 1903 och utspelar sig under 1800-talet. Det är historier om människorna i den lilla socknen Breared som ligger utanför Halmstad. 1912 fick platsen namnet Simlångsdalen. Runt den långsmala sjön Simlången bor folket. Boken har varit både teater och film. 1947 spelade EdvinAdolphson storbonden Sig Folkesson.

Jag har tänkt många gånger att jag skulle läsa böckerna. Jag har själv mycket rötter i bygden. Min farfar var född alldeles intill sjön och min farmors mor var också född och uppväxt inom Breared. Böckerna innehåller många små historier om olika karaktärer. Som en genomgående röd tråd finns Sig Folkesson och Marit Vankelmod. Några kapitel handlar också om en klockare som kallas för Vallenbäck. En riktig festprisse och lustigkurre. En gång tog han orgeln med sig ner till sjön och spelade hela natten lång.

Det får mig att fundera över om min avlägsna släkting, som också var klockare i Breared, kan har varit inspiration till Fredrik Ströms Vallenbäck.

Min farfars mormors farfar var nämligen klockare. Han hette Wallgren och fanns i klockaregården ungefär vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet. I min släktforskning har jag läst om honom i kyrkböckerna. Han var också en festprisse och det finns många noteringar om hans supande som
förmodligen ställde till med mycket trassel för prästen i församlingen. Jag förstår att hans bravader levde som sägner och historier i bygden.

Spännande tycker jag som släktforskare.

Folket i Simlångsdalen är en härlig historisk berättelse. Jag kommer att tänka på Selma Lagerlöf när jag läser den. En 1800-talsskildring i Lagerlöfs anda.

 

Monika

Julsagor

Så här i jultid är det trevligt att läsa julsagor.
Idag har jag läst Den heliga natten av Selma Lagerlöf. Granen av HC Andersen och en samlingsvolym med julsagor av olika författare, bl.a. Den snälla lilla julgranen av Ursula Moray Williams, Gumman och råttungen av Alf Proysen och Tomten av Viktor Rydberg.
Nu tänker jag bidra med en egen liten julsaga:

Den grå tomten av Monika Häägg:

Min mormor var en sagoberättare.
Den sista julen hon levde var jag sju år. Sent på kvällen före julafton började stora tussar av mjuk snö att falla. Jag stod i fönstret och såg upp mot den gråmörka natthimlen medan hela min värld sveptes in i ett vitt duntäcke.
På julaftons morgon låg tunga strängar av snö på träd och buskar. Pappa band upp havrekärven i päronträdet och några röda ivriga domherrar letade sig genast fram till de små kornen. En blek decembersol hängde strax över horisonten.
Den morgonen berättade min mormor en saga . Sagan om den lilla grå tomten. Han bodde i stallet vid hennes barndomshem. Min mormor var så gammal så hon var född på 1800-talet. Den grå tomten var en ständig följeslagare. I skog och mark, bakom jordkällaren, vid farstukvisten eller i skuggan av enbusken stack hans grå luva upp. Han höll ett vakande öga på folket i det lilla torpet. Vid jul- och vintertid syntes spåren efter hans små fötter i snön. Ibland kunde hon höra honom vissla i stallet men när hon tittade in såg hon bara ryggen på honom försvinna runt hörnet. Han var skygg men godmodig.
På kvällen åt vi lutfisk och sedan risgrynsgröt. I granen hängde långa girlanger med blågula pappersflaggor och när vi avslutat måltiden tände mormor de små stearinljusen som var fästade med klämmor på grenarna. Jag sneglade ut genom fönstret. Snart skulle han komma.
”Han är försenad för han hade ju så många att besöka”, sa mormor med ett lurigt leende. Till slut fick min farbror gå ut och leta efter honom. Tomten körde med gengasbil och det visste ju alla att den kunde krångla.
Så stod han där i dörren med säcken på ryggen och frågade om det fanns några snälla barn.

Det knarrade under fötterna när vi gick hem och andedräkten stod som rök ur munnen. På Stora Torg var rest en väldig julgran med lysande ljus. Några främmande människor vinkade åt oss och plötsligt var vi indragna i en ringdans runt den stora granen.
”Nu är det jul igen och nu är det jul igen”, sjöng vi för full hals medan vi skrattande dansade i en vid ring runt granen.
Den julen avslöjade jag den röda tomten. Han hade en mask framför ansiktet och jag anade också min farbrors glasögon bakom masken.
Många år efter att min mormor dog besökte jag platsen där hennes barndomstorp ligger. Det enda som återstår är en hög med stenar efter murstocken och den raserade jordkällaren. Några av stenarna tog jag med mig hem. De ligger hos mig som en länk till det förgångna. Som en länk till sagoberättaren.

Fortsatt lugn och fridfull Jul önskar jag er alla!

Monika