När jag var fyra-fem år brukade jag åka med min mormor till stadens centrum.
Min mormor var en väldigt social människa och hade många vänner som hon då och då gjorde små besök hos. Då fick jag följa med. Vi besökte Olivia som hade matservering och vi besökte Ester som hade spännande döttrar som tuperade håret så det blev en stor höstacksliknande frisyr. Det påstods att de stoppade en franskbrödbulle inne i höstacken, men det var kanske inte sant.
Som avslutning gick vi till Cecils konditori och köpte en kaka. Det var på konditoriet som de fantastiska dockorna fanns. I glasmontrar hade ägaren sin docksamling. Det var dockor från världens alla hörn. Med stora ögon beundrade jag samlingen. Min högsta önskan var att få en sådan fin docka med vackra kläder.
När jag blev lite äldre köpte jag min första docka. En docka från Danmark. Hon var klädd i folkdräkt och kostade tio danska kronor. Sedan följde en strid ström av dockor. Länderna passerade. Det var Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike…
För mer än trettio år sedan slutade jag köpa dockor. Sedan dess har de varit placerade i två stora glasskåp. Sextiofem dockor finns det i min samling.
Nu har jag bestämt mig för att dockorna skall få åka ut i världen igen. Jag skall avveckla min docksamling. Därför kommer jag att ge bort den bit för bit. En docka i taget.
Jag startade med detta på min resa till Örebro. Min docka från Zillertal i Österrike står nu hos Inga i Skara och min docka från Gardasjön i Italien står hos Elsie och Åke i Örebro. Varje docka dokumenteras och runt varje ny dockägare skriver jag en liten historia.
Jag tror dockorna har fått ett nytt liv. Ett mer spännande liv än den enahanda tiden som de spenderat i mitt glasskåp.
Monika
