Var och när läser man bäst sagorna om Mumintrollen

Denna sommar har jag ägnat mig åt Mumintrollen. Jag har läst alla böckerna av Tove Jansson. Det var inte första gången och förhoppningsvis inte sista gången heller. När mina barn var små (nja, inte jättesmå, de hade lärt sig läsa för länge sedan) läste vi högt ur böckerna . Det var sena sommarkvällar när mörkret började falla. Det är jättemysigt att läsa högt tillsammans med en tolvåring. En tolvåring som jag redan läst muminböckerna för många gånger. Jag tror han var tre år första gången.

Nu är barnen vuxna och då läser jag hela samlingen själv. Det är så mysigt att tända levande ljus och försvinna in i mumintrollens värld. Även för en gammal människa.

På midsommarafton startade jag med Farlig midsommar och sedan har den långa raden av böcker lästs bit för bit. Trollvinter, Kometen kommer, Trollkarlens hatt, Sent i november, Pappan och havet, Det osynliga barnet…

Alla har de passerat. Tofslan och Vifslan, Mårran, Sniff, Filifjonkan, Den bullrige Hemulen, Snorkfröken, Snusmumriken (favoriten!), Hattifnattarna, Lilla My…

Jag har skrattat åt Bisamråttan och tyckt rysligt synd om Mårran.

Granen som är sista lilla historian i Det osynliga barnet är också en välkommen pånyttfödelse. Jag skrev på 90-talet en teaterpjäs som byggde på den historian. Jag kallade pjäsen för Mumintrollens jul och fick tillstånd av Tove Jansson att göra en dramatisering. Det var verkligen ett kärt återseende.

Nu packar jag in böckerna i bokhyllan igen. De har hedersplats. Nästa sommar eller kanske sommaren om några år lyfter jag ner de igen. Då är det tid för att återigen vandra in i denna underbara värld.

Monika