Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

torsdag 19 april 2012

Jag har en docksamling





När jag var fyra-fem år brukade jag åka med min mormor till stadens centrum.
Min mormor var en väldigt social människa och hade många vänner som hon då och då gjorde små besök hos. Då fick jag följa med. Vi besökte Olivia som hade matservering och vi besökte Ester som hade spännande döttrar som tuperade håret så det blev en stor höstacksliknande frisyr. Det påstods att de stoppade en franskbrödbulle inne i höstacken, men det var kanske inte sant.
Som avslutning gick vi till Cecils konditori och köpte en kaka. Det var på konditoriet som de fantastiska dockorna fanns. I glasmontrar hade ägaren sin docksamling. Det var dockor från världens alla hörn. Med stora ögon beundrade jag samlingen. Min högsta önskan var att få en sådan fin docka med vackra kläder.
När jag blev lite äldre köpte jag min första docka. En docka från Danmark. Hon var klädd i folkdräkt och kostade tio danska kronor. Sedan följde en strid ström av dockor. Länderna passerade. Det var Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike…
För mer än trettio år sedan slutade jag köpa dockor. Sedan dess har de varit placerade i två stora glasskåp. Sextiofem dockor finns det i min samling.
Nu har jag bestämt mig för att dockorna skall få åka ut i världen igen. Jag skall avveckla min docksamling. Därför kommer jag att ge bort den bit för bit. En docka i taget.
Jag startade med detta på min resa till Örebro. Min docka från Zillertal i Österrike står nu hos Inga i Skara och min docka från Gardasjön i Italien står hos Elsie och Åke i Örebro. Varje docka dokumenteras och runt varje ny dockägare skriver jag en liten historia.
Jag tror dockorna har fått ett nytt liv. Ett mer spännande liv än den enahanda tiden som de spenderat i mitt glasskåp.

Monika

15 kommentarer:

  1. Jag har också samlat på dockor. De flesta av dom finns också som dina i ett glasskåp. En del av dem har jag köpt i Italien, Spanien, Tyskland och några som jag fått i present.Har också några mjukisdjur som Musse och Mimmi köpta i Florida.I bland alla dockorna sitter det en docka som är köpt i Värmland år 1964.jag köpte den på loppis för ett par år sedan.Köper inte fler nu men gör inte av med de jag har. Ha en bra kväll.Kram/Anita

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du har visat ett foto på ditt skåp med dockor. För något år sedan. Glasskåp är bra. De håller sig. blir inte dammiga

      Radera
  2. Vilken fin tanke och handling. Nu kan dockorna förgylla ändra människors liv :))

    Jag har bara två dockor och dem köpte jag "nakna" på Panduro för en del år sedan. Jag har själv valt deras hår och sytt deras kläder av tyg som min dotters kavaj till förkläde, exmakens vita skjorta till mammelucker etc och det med små,små stygn ... de heter Tess och Kia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har några dockor som min svärmor har sytt. En som är en halmdocka. Kul med exmakens skjorta som blev mammelucker:)

      Radera
  3. Jag har också en docksamling med fina speciella barbiedockor, fast den är väldigt liten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har en "liten" Barbiesamling som ligger nedpackad. Inte så vacker, snarare väl använd:)

      Radera
  4. Men vilken underbar historia, Monika. Så fint att du ger dockorna nya hem. Det vill jag veta mer om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du gillar historian. Upptäckte att det finns otroligt mycket minnen från barndomen som det går att skriva om. Det får jag ta mig en funderare om. Det kommer nog bli en liten fortsättning på dockhistorian.

      Radera
  5. Vilket bra sätt att ge dockorna ett nytt liv- jag blev så glad över att läsa din berättelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid, nu blev jag också glad av att kunna göra dig glad:)

      Radera
  6. Klok tanke Monika...och handling! När man är färdig med något så är man....kan det då glädja någon annan människa är det fint! Ewa Melin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ewa, dina ord får mig att fortsätta våga ge bort dockorna:)

      Radera
  7. Bedårande, och sedan att ge bort en docka och skriva en historia. Det vilar något magiskt över barndomens leksaker och minnen. Jag minns alldeles speciellt ett dockskåp inrett i gammal stil och högt var det, spännande som barn att titta in i, när man var på besök på barnbiblioteket. Inte leka eller röra, men när det gällde detta skåp gjorde det inget. Fantasin kom igång. Hoppas dina dockor får ägare som uppskattar dem.Önskar dig en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vilka minnen det finns i små detaljer. De saker jag har kan jag lyfta och titta på och minnas. Bara runt de små orden som jag skrev ovan vällde det fram minnen från de här åren när jag åkte med min mormor till stan.

      Radera
  8. Det var många ina dockor. Det måste vara svårt att göra sig av med dem. Men ibland måste man.
    Och visst hade man (inte jag) frallor i håret för att få upp en hög volym. Så det är sant, hade många klasskompisar som hade det.

    Ha det gott
    Kram

    SvaraRadera