HAUGE - en resa till Hardangerfjorden

En av mina poetiska favoriter är den norske ordmästaren Olav H. Hauge (1908 – 1994). Diktaren, läsaren och filosofen levde hela sitt liv i Ulvik, en liten ort längst in i den vidunderliga Hardangerfjorden. Innesluten av de branta bergen som stupar ner i fjordens mörkblå dunkel. Poeten var äppelodlare på gården Rossvol. En gård högt belägen på sluttningarna, omringad av äppelträd. Sedan jag, för mer än tjugo år sedan, hörde talas om denne ödmjuke och jordnära poet har jag närt en önskan om att få göra ett besök i Ulvik, och nu har det äntligen blivit av. En önskeresa, en önskedröm som äntligen gått i uppfyllelse. Kanske var det hans dikt Det är den drömmen vi bär på, som jag försiktigt bar in i min egen dröm.

Haugecenter i Ulvik

Önskeresan gjordes enkelt genom en flygresa till Bergen. Inte miljövänligt, men snabbt och billigt. I ena stunden sitter jag på tåget mot Kastrup och i nästa har jag landat på Flesland, Bergens flygplats. Med hyrbil rullade jag sedan in i min efterlängtade dröm. Nästan femton förunderligt, vackra mil. Snön smälter på Hardangervidda och forsar i mängder av spontana vattenfall. De smala och krokiga vägarna ger mig nästan hjärtklappning.

Rossvol Olav. H. Hauges gård i Ulvik

Ulvik är en turistmagnet, inte så mycket för ortens store poet, mest för den undersköna naturen. Mycket snö på vintern och varmt på sommaren. Fyra stora hotell på liten ort. Jag har bokat rum med fönster mot fjorden.

Mitt i den lilla byn ligger Haugecenter. En hyllning till poeten och hans liv. Ett vackert stenhus som speglar sig i fjordvatten. Denna eftermiddag är det bara jag och mitt ressällskap som vandrar runt bland poesi, filosofiska tankar och äppelodlarens vardagsslit. 1924 – 1994 skrev Hauge dagbok. Sista anteckningarna gjordes bara några dagar före hans död. Här blandas vardagens bekymmer med drömmar och poesi. Hauge var en läsare. Han arbetade, han läste och han skrev. Hela dagboken, nästan 4 000 sidor, utkom på norska 2007. På svenska finns utgivet valda delar från denna enorma textmanifestation. Det är som att tjuvkika in i poetens tankevärld.

Hauge var länge en enstöring. Skygg och tillbakadragen. På äldre dagar blev han uppmärksammad för sin poesi. Beundrad, men fortsatt återhållsam i sitt umgänge med andra människor. I dagboken skriver han om en brevväxling med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. 1975 flyttar hon in på gården och 1978 gifter de sig. Då var Hauge sjuttio år. Den gamle enstöringen är till slut besegrad. Han ångrar sig inte.

Ulvik - omgivet av höga berg

På en svindlande smal väg vandrar jag upp till gården Rossvol. Det är inte långt, men brant. Det kräver starka ben. Vilken tur att jag inte bara är en drömmare utan också en vandrare! Hauges Rossvol är ett litet rött trähus som balanserar på branten. Det står där precis som jag sett i mina drömbilder med äppelodlingarna i rad efter rad.

Norges nationaldag - Ulvik

Innan vi lämnar Hauges Ulvik är vi med och firar Norges nationaldag. Hela byn är klädd i flaggor. Det uppstår en alldeles speciell känsla och till och med jag, som den svensk jag är, blir berörd. Det finns inget fientligt i firandet, bara glädje.

Bergen - med vidunderlig utsikt

Sista dagen passar vi på att göra ett besök i Bergen. En vacker stad med en spännande historia.

Monika

HAUGE Dagbok 1924 – 1994

Den norske poeten Olav H. Hauge (1908 – 1994) förde dagbok i sjuttio år. Dagboken utkom år 2000, i sin helhet, på norska omfattande 3 700 sidor i fem bokband. Ett urval av hans anteckningar har gjorts av hans änka Bodil Cappelen, och dessa utkom i en översättning av Lars Molin till svenska 2015.

Hauge levde hela sitt liv på gården Rossvol, som är belägen i Ulvik, längst in i Hardangerfjorden. Han var poet och tänkare, men framförallt äppelodlare. På de vackra sluttningarna ner mot fjorden levde han ett stillsamt och tillbakadraget liv. Sent i livet gifte han sig med konstnären Bodil Cappelen. I dagboken får läsaren följa hans liv.  Under perioder är han intagen på den psykiatriska kliniken Valen. Första gången redan 1934.

När jag läser dagboken funderar jag över om Hauge någonsin tänkte sig att den skulle bli läst. Han skriver som att han berättar för någon, som att det finns en tänkt lyssnare. Ändå hade inte ens hans änka någon aning om omfattningen av hans dagboksskrivande och vad jag jag förstå inte heller någon vetskap om vad han skrev. För mig som läsare är dagboken både fascinerande och tänkvärd. Det är mycket kloka ord, som Hauge samlat i texterna. Sådant som han själv funderat över och även ord från andra författare och filosofer.

Under tiden jag läst dagboken har jag också läst hans diktsamling Gängelstrån som finns översatt till svenska av Jörgen Antonsson. Inom kort reser jag till Ulvik. Hauge är en favoritpoet, och jag har tidigare skrivit om Carl-Göran Ekerwalds biografi Det stora självporträttet. En resa till Hardangerfjorden har länge varit ett önskemål. Jag är glad att jag hann med att läsa dagboken innan jag påbörjar resan.

Jag avslutar med en av hans vackraste dikter. Den har följt mig i nästan tjugo år.

Det är den drömmen vi bär på

Det är den drömmen som vi bär på

att något vidunderligt ska ske,

att det måste ske –

att tiden skall öppna sig

att hjärtat skall öppna sig

att dörrar skall öppna sig

att berget skall öppna sig

att källor skall springa –

att drömmen skall öppna sig,

att vi en morgonstund skall glida in

i en vik som vi inte vetat om.

Olav H. Hauge

Monika

HAUGE Dagbok 1924-1994 hos Adlibris/Bokus

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Jag har läst första delen i Karl Ove Knausgårds långa bokserie: Min Kamp. Den består av 6 delar och har nog känts som ett gigantiskt projekt att ge sig in i. Men jag startade med första och tänkte att jag får se om det blir någon mer del. Man behöver faktiskt inte läsa alla delar bara för man startat med den första.

Min kamp är en historia som verkar vara mer eller mindre självbiografisk. Den kallas dock för autofiktiv, vilket väl betyder att den inte är helt sanningsenlig. I första delen får läsaren följa den unge Karl Ove och hans uppväxt med framförallt fadern som han inte har så mycket positiva minnen av. Historian kretsar runt faderns död med en detaljrik beskrivning av Karl Oves praktiska sysslor inför begravningen.

Berättelsen är ett i detalj utlämnande av både sig själv och släktingars liv och leverne. Vad jag kan förstå är inte ens namnen ändrade. Det är en långsam berättelse med ibland lite väl mycket ”transportsträckor”. Men det är kanske också det som gör boken till en stor läsupplevelse. Ibland tröttnar jag nästan på att läsa om hur huvudpersonen dricker vatten från ett dricksglas som han sedan ställer på diskbänken eller hur han beskriver duschmiljöer eller fisken som långsamt steks i stekpannan. En av höjdpunkterna i boken är dock Knausgårds möte med den norske poeten Olav Hauge. En fantastisk historia där han verkligen fångat Hauge i sin egen miljö i Ulvik. Just där blir jag nog som mest imponerad. Inte minst för att Hauge är min favoritpoet. I ett blogginlägg från 2011 skrev jag om Hauge och boken Det stora självporträttet av Carl-Göran Ekerwald.

Inledningen av Knausgårds roman är också väldigt mäktig och knyts sedan ihop i slutet av boken.

Jag kommer absolut att läsa andra delen.

Monika

Det stora självporträttet - om Olav H. Hauge - av Carl-Göran Ekerwald

Olav H. Hauge, äppelodlare vid Hardangerfjorden, Norges främste poet under senare delen av 1900-talet och översatt till en rad andra språk.
Så står det på baksidan av Det stora självporträttet av Carl-Göran Ekerwald. Länge har Hauge varit en av mina favoriter, vars ord går rakt in i mitt hjärta.
Hauges dagböcker 1924-1994 är ett rikt självporträtt av en, till synes, asocial ensling som helt gick in för att läsa böcker och poesi. Han betraktar sin egen poesi som ”kallhamrad”. Destillerade erfarenheter i klassiskt enkel form, men ändå mycket fantasifulla och med en tydlig mening.
Vid 66 års ålder gav han upp sin inbitna ungkarlstillvaro och gifte sig med Bodil Cappelen, som han brevväxlat med i många år.
Carl-Göran Ekerwald har fångat denne egensinnige poet och ger en bra sammanfattning av hans liv. I texten finns både prov på dagboksanteckningar och många av Hauges underbara dikter.

Under en helg läste jag biografin, medan jag då och då pausade och småpysslade i min trädgård. Jag lägger denna bok till mitt hjärta, med en önskan om att snart få göra ett nytt besök vid den vidunderliga plats i Hardangerfjorden där Hauge levde hela sitt liv.

"De stora stormarna har du bakom dig

Då frågade du inte varför du fanns till,

vart du kom ifrån eller vart du gick,

du bara var i stormen,

var i elden.
Men det går an att leva i vardagen också,

den grå stilla dagen,

sätta potatis, räfsa löv,

bära ris,

det är så mycket att tänka på här i världen,

ett människoliv räcker inte till.
Efter arbetet kan du steka fläsk

och läsa kinesisk vers.
Gamle Laertes beskar rosorna

och grävde runt fikonträdet,

och lät hjältarna slåss vid Troja."
(Olov H. Hauge – Dropar i austavind 1966)

Monika

Tröst i sommarljumma hösten

Andra höstmånaden klär sig i sommarens skrud.

Fotograferar de sista blommorna som ännu frodas i rabatterna. Den gula rosen, Graham Thomas, slår ut som om den ville göra ett sista försök att hålla sommaren vid sitt hjärta.

Jag går i den sommarljumma värmen och betraktar alla dessa sista blommor, försöker trösta mitt frusna hjärta.

Läser om den norske poeten Olav H. Hauge i "Det stora självporträttet" av Carl-Göran Ekerwald. Hauge, min favorit sedan länge. Finner tröst i hans ord.

"Jag är bara ett berg

som andra berg,

ingen gåta

och ingen gudom,

bara ett skröpligt

utbränt berg.

Men ingen

vet som jag

vilka krafter som sover

i oss berg."

(Eldberget, i samlingen "Under bergfallet" 1951)

Monika