Lågan i kvällen av Sven Edvin Salje

”Sven Edvin Salje (1914–1998) föddes i ett hantverkarhem i Jämshög i västra Blekinge. Han växte upp som den yngste av tre bröder i ett bokvänligt hem. Fadern dog när Salje var sexton år. Han fick arbete i byns största lanthandel. De tio åren bakom disken har Salje kallat sina universitetsår”.

Så står det skrivet som inledning i biografin på Saljesällskapets websida. Jag har nu läst Lågan i kvällen, fjärde delen i Saljes serie om familjen Loväng i Motorpa by. Som jag redan skrev efter jag läst Den söker icke sitt, tredje delen, så har Sven Edvin Salje blivit en favoritförfattare. Lågan i kvällen har bara förstärkt den tanken.

I fjärde delen har tiden gått och människorna i Motorpa har blivit äldre. Många unga har lämnat bygden och många äldre har fallit ifrån och lämnat jorden. Kjell Loväng och hans hustru Birgit kämpar och sliter med sin stora gård. Det har blivit allt svårare att få hjälp med dagsverken och gården är skuldsatt. De tre barnen lämnar gården för studier, något intresse att ta över och bruka jorden finns inte. Kjell grubblar över om han gjorde rätt som valde att stanna kvar i bygden. Hade inte han och Birgit haft det mycket lättare och bättre om de flyttat till Stockholm?

När jag läser de sista raderna i Lågan i kvällen längtar jag redan till Hem till havet, femte och sista delen i Saljes mäktiga släktkrönika om en bygd i förvandling. Jag gråter med den vackra skildringen av den gamla Inga Lovängs sista dagar i livet. Jag lider med den kämpande och utslitne Kjell Loväng som till slut får ge upp och lämna sin gård. Inför ensamheten när Birgit dör och barnens krav på sin andel i arvet ger han upp och släpper den bygd som han så envist bitit sig fast vid. I böckerna finns en djup förståelse för jorden och livets outgrundliga tillkortakommanden. Jag bugar återigen för Sven Edvin Saljes stora förmåga att skildra den jordbrukande människans kamp och slit, men också människans innersta tankar och förhoppningar.

Jag har tidigare skrivit om På dessa skuldror, Människors rike och Den söker icke sitt.

Som kuriosa kan jag nämna att Lovängsgården (som egentligen heter Södra Gillesnäs och är förebilden för gården i böckerna) är en konferensgård/bed&breakfast som också under sommartid visar filmerna som bygger på bokserien om Lovängsfamiljen. Dit vill jag gärna göra ett besök.

Monika