Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Hösten 2013 fick Lena Andersson Augustpriset för romanen Egenmäktigt förfarande.

Jag läser inte böcker för att de har fått Augustpriset, utan för att jag tycker att boken verkar intressant. Så varför lånade jag den, ett år efteråt, på biblioteket? Svaret får bli en aning skamset: gick väl på en smart reklamkampanj. Jag blev helt enkelt väldigt nyfiken på vem som egentligen är Hugo Rask, bokens manliga huvudkaraktär.

Romanen handlar om Ester Nilsson,

som är poet och författare.  Hon håller ett föredrag om konstnären Hugo Rask och sedan är hela hennes liv enbart bestående av honom. Hon inleder en kort kärleksrelation till honom, och trots hans ointresserade attityd fortsätter hon långt efter deras korta tid tillsammans att gång på gång gjuta nytt liv i sitt hopp om att få sin kärlek besvarad.

När jag läser den här romanen blir jag väldigt trött på Ester Nilsson,

som långt innan bokens slut borde insett det hopplösa i sin längtan efter den hänsynslöse Hugo Rask. Det är med nöd jag ens läser klart boken. Jag kan inte alls se det spännande i att läsa om någon som gång på gång bli besviken. Tyvärr fick jag med läsningen också en negativ bild av den manlige huvudpersonen Hugo Rask (som väl förmodligen är filmaren Roy Andersson). Inte för hans attityd mot Ester Nilsson utan för allt det andra som beskrivs runt hans person, hans liv, hans umgänge, allt som rör sig runt denne konstnär och samhällsdebattör. Så, egentligen, varför läste jag ens den här boken? Av någon slags obehaglig nyfikenhet baserat på kvällstidningshysteri.  Är förvånad och väldigt besviken över mig själv för att jag föll i en sådan fälla. Men, att jag inte gillade boken, det är ju min uppfattning. Det är tusentals andra som tydligen har en helt annan upplevelse av romanen, inklusive Augustjuryn.

Monika

 

Egenmäktigt förfararande på Adlibris och Bokus