Hösten 2013 fick Lena Andersson Augustpriset för romanen Egenmäktigt förfarande.
Jag läser inte böcker för att de har fått Augustpriset, utan för
att jag tycker att boken verkar intressant. Så varför lånade jag den, ett år
efteråt, på biblioteket? Svaret får bli en aning skamset: gick väl på en smart
reklamkampanj. Jag blev helt enkelt väldigt nyfiken på vem som egentligen är
Hugo Rask, bokens manliga huvudkaraktär.
Romanen handlar om Ester Nilsson,
som är poet och författare. Hon håller ett föredrag om konstnären Hugo
Rask och sedan är hela hennes liv enbart bestående av honom. Hon inleder en kort
kärleksrelation till honom, och trots hans ointresserade attityd fortsätter hon
långt efter deras korta tid tillsammans att gång på gång gjuta nytt liv i sitt
hopp om att få sin kärlek besvarad.
När jag läser den här romanen blir jag väldigt trött på Ester Nilsson,
som långt innan bokens slut borde insett det hopplösa i sin längtan efter den
hänsynslöse Hugo Rask. Det är med nöd jag ens läser klart boken. Jag kan inte
alls se det spännande i att läsa om någon som gång på gång bli besviken. Tyvärr
fick jag med läsningen också en negativ bild av den manlige huvudpersonen Hugo
Rask (som väl förmodligen är filmaren Roy Andersson). Inte för hans attityd mot
Ester Nilsson utan för allt det andra som beskrivs runt hans person, hans liv,
hans umgänge, allt som rör sig runt denne konstnär och samhällsdebattör. Så,
egentligen, varför läste jag ens den här boken? Av någon slags obehaglig
nyfikenhet baserat på kvällstidningshysteri.
Är förvånad och väldigt besviken över mig själv för att jag föll i en
sådan fälla. Men, att jag inte gillade boken, det är ju min uppfattning. Det är
tusentals andra som tydligen har en helt annan upplevelse av romanen, inklusive
Augustjuryn.
Monika
Manne Johansson (pseudonym?) har nyligen utkommit med en parafras på "Egenmäktigt förfarande".
SvaraRaderaÄntligen får vi läsa Hugo Rasks, alltså mannens, version av det som den s.k. Föredragshållaren upplevde som en relationshistoria. Johanssons parafras innehåller mycket humor och många tänkvärda reflektioner. Jag njöt hela vägen från prolog till epilog, som i sig är mycket läsvärd och tänkvärd. Språkbehandlingen är dessutom mycket bra och för berättelsen framåt. Läs den!