Halmstads Kvartersteater - del 1 - hur allt startade

Use your brain - Andersbergs Kvartersteater 1992

1991 – 2006 arbetade jag som verksamhetsledare för HalmstadsKvartersteater.

När jag 1991 började arbeta med amatörteaterföreningen, som på den tiden kallades Andersbergs Kvartersteater, förde den en ganska tynande tillvaro. Verksamheten hade startat 1986 som ett ABF-projekt och med en god idé om spirande teaterverksamhet, men som med mycket annat hade entusiasmen falnat och teaterledarna kommit och gått. 1988/89 studerade jag till teaterledare på Arbetarteaterförbundets utbildning i Bredsjö. Genom min utbildning bar jag med mig en idé om att amatörteater och egenskapande kulturverksamhet har stor betydelse för människor, inte bara som en fritidssysselsättning utan också som en utveckling av människors liv.

”Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod - när den vilsne kommer till Kulturens dörr hittar den inga nycklar - men amatörteatern bär på en murbräcka”.

Med de orden vill jag måla en bild av att kulturen ofta stänger ute människor och att det är nödvändigt att få kliva in i kulturens värld genom många olika ingångar. Det första steget är inte att gå och se en föreställning på Dramatens stora scen. Innan dess måste du hitta kulturens nycklar.

Andersberg är ett bostadsområde i Halmstad som stod klart under tidigt 1970-tal. Ett miljonprogramsområde med bra och funktionella bostäder till ganska låg kostnad och med ett vackert grönområde i områdets mitt, men också ett område som under åren brottats med stora problem.  Kriminalitet och droger, som ofta följer i ett starkt segregerat samhälle. Människor väljer inte i första hand att bo på Andersberg, men fattigdom och ojämlikhet tvingar socialt utsatta att välja det billigaste, oftast inte högst upp på önskelistan, men nödvändigt när plånboken är tunn. Under mina år med Kvartersteatern har jag också sett och upplevt mycket kreativt skapande, mött fantastiska människor som bär på en stor solidaritet och en förmåga att entusiasmera. Andersberg är inte bara svart och vitt, det är ett område med många färger.

Hösten 1991 kom jag tillsammans med min make Ulf till fritidsgården Metropol. Vi hade nyligen påbörjat en anställning som teaterledare. En mager tjänst på 50 %, som vi delade, men samtidigt bar vi också på en tro att teatern och den egenskapande kulturen, den som människor skapar själva, kan förändra världen. På den tiden var Hallands Bildningsförbund huvudman för verksamheten och Halmstads kommun gav stöd i form av lokaler på fritidsgården och medel till en halvtids pedagog. Vi blev uppdaterade av fritidsledarna, som entusiastiskt tog emot oss och var nöjda och glada med att det äntligen kanske kunde bli lite fart på teaterverksamheten. Den hade legat i träda och den senast anställde hade för länge sedan försvunnit ur lokalerna och var både hatad och icke önskvärd att återvända. Fritidsledarna hoppades att de nya ledarna skulle återupprätta förtroendet bland ungdomarna på gården. Med en viss oro gick jag till mötet med den lilla skara på fem personer som återstod av teatersugna ungdomar. Jag hade bakat en äppelkaka och kanske blev det också någon slags försoningskaka. Vi lyssnade och försökte skapa oss en bild av vad som hänt. Efter hand tinade den frostiga relationen och när vi gick hem bestämde vi dyrt och heligt att aldrig svika deltagarna i vårt teaterarbete. Vi skulle vara välplanerade och alltid komma i god tid. Ingen skulle behöva stå och vänta på oss. Vi skulle vara teaterledarna som det gick att lita på.

Vi startade med drama, övningar för trygghet och glädje, och så småningom improvisation. Under hösten och vintern skapade vi den första teaterföreställningen, som till viss del byggde på den frustration som fanns i deltagarna efter att ha blivit svikna av tidigare ledare. Vi improviserade och mellan teaterkvällarna skrev jag och byggde ett manus som vi kallade Use your brain – alltså använd din hjärna - och som handlade om en påhittad teatergrupp där både regissör och deltagare svek och blev svikna. För den fiktiva pjäsens deltagare blev det aldrig någon pjäs, men våren 1992 framförde den lilla spillran av kvarvarande teaterungdomar pjäsen om att använda sin hjärna. Det blev mer än tio offentliga föreställningar och dessutom spelade vi på en teaterfestival i Skövde. Kvartersteatern var på fötter igen – och nu började stora planer att smidas.

Monika