Den grå tomten

Julen närmar sig med stora steg och inom några dagar kommer vi att sitta där vid julbordet med sillen och skinkan och allt det andra trevliga som julen dukar upp. Här i Halmstad har vi grönkål som en specialitet. Inte bara som dekoration utan kokt och tillagad med grädde, senap och skinkspad.
För några veckor sedan bidrog jag med en liten julsaga i en lokal tidning här i Halmstad som heter Halmstadliv.

Nu önskar jag alla en riktigt God Jul med Sagan om den grå tomten!

Min mormor var en sagoberättare.
Den sista julen hon levde var jag sju år. Sent på kvällen före julafton började stora tussar av mjuk snö att falla. Jag stod i fönstret och såg upp mot den gråmörka natthimlen medan hela min värld sveptes in i ett vitt duntäcke.
På julaftons morgon låg tunga strängar av snö på träd och buskar. Pappa band upp havrekärven i päronträdet och några röda ivriga domherrar letade sig genast fram till de små kornen. En blek decembersol hängde strax över horisonten.
Den morgonen berättade min mormor en saga . Sagan om den lilla grå tomten. Han bodde i stallet vid hennes barndomshem. Min mormor var så gammal så hon var född på 1800-talet. Den grå tomten var en ständig följeslagare. I skog och mark, bakom jordkällaren, vid farstukvisten eller i skuggan av enbusken stack hans grå luva upp. Han höll ett vakande öga på folket i det lilla torpet. Vid jul- och vintertid syntes spåren efter hans små fötter i snön. Ibland kunde hon höra honom vissla i stallet men när hon tittade in såg hon bara ryggen på honom försvinna runt hörnet. Han var skygg men godmodig.
På kvällen åt vi lutfisk och sedan risgrynsgröt. I granen hängde långa girlanger med blågula pappersflaggor och när vi avslutat måltiden tände mormor de små stearinljusen som var fästade med klämmor på grenarna. Jag sneglade ut genom fönstret. Snart skulle han komma.
”Han är försenad för han hade ju så många att besöka”, sa mormor med ett lurigt leende. Till slut fick min farbror gå ut och leta efter honom. Tomten körde med gengasbil och det visste ju alla att den kunde krångla.
Så stod han där i dörren med säcken på ryggen och frågade om det fanns några snälla barn.

Det knarrade under fötterna när vi gick hem och andedräkten stod som rök ur munnen. På Stora Torg var rest en väldig julgran med lysande ljus. Några främmande människor vinkade åt oss och plötsligt var vi indragna i en ringdans runt den stora granen.
”Nu är det jul igen och nu är det jul igen”, sjöng vi för full hals medan vi skrattande dansade i en vid ring runt granen.
Den julen avslöjade jag den röda tomten. Han hade en mask framför ansiktet och jag anade också min farbrors glasögon bakom masken.
Många år efter att min mormor dog besökte jag platsen där hennes barndomstorp ligger. Det enda som återstår är en hög med stenar efter murstocken och den raserade jordkällaren. Några av stenarna tog jag med mig hem. De ligger hos mig som en länk till det förgångna. Som en länk till sagoberättaren.
Den röda tomten är alltid någon som klätt ut sig men den grå tomten såg jag i skogsbrynet.

***** Monika