Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

Lyckebo, Jul på Lyckebo och Vår på Lyckebo

lördag 6 februari 2010

De fattiga i Lodz

Det talas om Lodz i dessa dagar och Steve Sem-Sandberg har väckt mig och minnen till liv. Marysinskagatan, den gigantiska träbron, fattigdomen, kylan, svälten, rädslan, hoppet...
Rumkowski som skickade iväg alla barn under 12 år, sjuka, gamla, de som inte kunde arbeta, de som inte kunde producera. Till slut blev han själv deporterad tillsammans med alla andra när gettot tömdes.

Människorna i gettot svalt men närde sig på ett hopp. ”Klarar vi bara lite till, håller vi bara ut ytterligare några dagar eller månader. Ibland kan en dag betyda allt.” Det talades om en arme. Den försvagade tyska armen som ständigt var på reträtt. Ryssarna kom från öster, de var snart där. Hoppfulla nyheter som trängde sig in till de instängd människorna. Men 1944 tömdes gettot och samtliga skickades till Auschwitz. Bara ett fåtal överlevde, däribland Zenia Larsson som skrev ”Skuggorna vid träbron” – människoskuggorna som än idag berättar sin historia.

Kan vi förstå den? Kunde vi förstå den?
Vi som gjorde pjäsen, jag som skrev den – kunde vi förstå?

Då var det 50 år, nu är det 65 år sedan fasan tog slut och jag minns Nina 17 år som mitt under repetitionerna rusar ut och gråter, tårarna rinner.
”Hur kunde dom göra så här... jag kan inte fatta hur dom kunde göra så här...”
För ett ögonblick förstod hon skuggorna som klev fram. Skuggorna som en gång levde på Marysinskagatan i Lodz. För ett ögonblick var begreppet ”Förintelsen” avskalat ned till den lilla människan. När du ser den människan förstår du.

Nu har det gått 15 år sedan jag skrev pjäsen. När jag talade med Zenia Larsson om manuset trodde hon aldrig att det skulle gå att göra teater av hennes bok men sedan när hon sett föreställningen ändrade hon sig. Visst gick det! Visst gick det att göra teater för vad skall annars teaterscenen användas till?

Det var inte, och det är inte, lätt att skriva om människans lidande. I vissa stunder grep det mig så hårt att jag var nära att sluta skriva. Att ge upp, slå ihop boken och blunda. Det svåraste var musiken. Vad är det för musik som kommer ut detta lidande? Kan lidande bli musik?

Zenia Larsson har lämnat oss men nu har Steve Sem-Sandberg skrivit om de fattiga i Lodz och återigen kliver skuggorna fram och berättar sin historia.
Jag lovade Zenia att vi aldrig får glömma.

1 kommentar:

  1. Det är nog svårt att sätta sig in hur det var, fast man läst det många gånger. Hon är dig nog evigt tacksam att du håller det löftet.

    Tack för din kommentar. Den sången hade jag velat höra.Så fint namn. Här sjunger den redan. Alla fåglar sjunger och dansar som våren var här. Jag försökte lägga ut ett ljud men det blev inte så bra.

    Här får du nu ett annat namn på mig, jag har också en blgg här, men den är totalt vilande. Svara inte där, för jag går aldrig dit. Men jag ändrar inte kontot då jag har mobil här också.
    Har lagt till din adress hos mig.

    Ha det så gott
    Kram /Myzz/Eivor

    SvaraRadera