Någonstans brister himlen, 1947 och Till min allra bästa vän

Jag har den senaste tiden läst och lyssnat på tre ganska olika böcker. De två skönlitterära böckerna Någonstans brister himlen av debuterande Erika Olofsson Liljedahl och Till min allra bästa vän av arbetarförfattaren Maria Hamberg. Under tiden jag läst dessa två böcker har jag också lyssnat till Elisabeth Åsbrinks 1947, som var nominerad till Augustpriset 2016. Men jag finner ändå något gemensamt i dessa tre böcker, de bär alla på ett stort hjärta. Det finns något varmt och beskyddande, en slags känsla och empati för den lilla och utsatta människan. För att riktigt nå in i fackboken 1947 har jag dessutom lyssnat till Elisabeth Åsbrinks egen uppläsning av sin bok två gånger.

Någonstans brister himlen är en historisk berättelse som utspelar sig i slutet av 1920-talet. Den handlar om trettonårige Elis som växt upp i en enkel fiskarfamilj i Bohuslän. En dag försvinner hans äldre syster Signe och en mörk hemlighet avslöjas. Fadern och modern tiger om något som har hänt. Elis ger sig iväg för att leta efter sin syster.

Erika Olofsson Liljedahls berättelse om Elis är en fin berättelse om fiskarpojkens utsatthet och väg till ett nytt liv. En skildring av ett fattigt Sverige och en förändringens tid. En intressant historisk berättelse som berör.

Fackboken 1947 är som en tidslinje med nedslag i korta texter som speglar händelser och beslut under det specifika året. Fredsfördraget i Paris efter andra världskriget, Europas nazister och fascister som försöker samla sig efter nederlaget, Simone de Beauvoir som upplever sitt livs stora kärlek, arbetet i kommittén för att lösa Palestinaproblemet, ett tyskt flyktingläger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna, den tioårige Joszef som återvänder till förföljelsernas Budapest och som många år senare blir Elisabeths far. George Orwell som befinner sig på den skotska ön Jura och skriver på sin stora roman.

Elisabeth Åsbrinks bok och text är som en pendel mellan gott och ont. En sammanfattning av händelser som haft stor betydelse för framtiden. Texten är så klar och tydlig och mitt i allt finns också det varma hjärtat. Återigen slås jag av att varje människas öde är unikt, att varje människa och familj som blev utsatt för nazismens förföljelse är unik, och att varje berättelse är en ny berättelse, aldrig densamma. Jag lyssnar två gånger. Jag vet att jag utan problem kan lyssna på denna text fler gånger.

Till min allra bästa vän handlar om Kristina som växer upp på en bondgård i Ångermanland. Som ung i början av 1970-talet åker hon till London för att arbeta som au-pair. I våningen under finns också barnflickan Anabell, en walesisk gruvarbetardotter. De två flickorna blir vänner, en vänskap som fortsätter genom livet, trots att deras liv går åt skilda håll.

Maria Hamberg har en förmåga att teckna miljö och händelser med en stark och tydlig känsla. Jag dras in i texten om den hunsade Kristina och hennes uppbrott från den instängda familjevärlden på gården. Rädslan att lämna gården finns i varje steg hon tar. I London möter hon ett ännu mer utpräglat klassamhälle. Men mitt i all hopplöshet lyser återigen det varma och empatiska hjärtat. Att se den lilla människan och förklara och synliggöra hennes utsatthet.

Tre olika, men väldigt bra böcker.

Monika    

Och i wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

I november fick min make Ulf, Hallandspostens kulturpris. Det delades ut på ”En kväll för boken” på Halmstads Teater. Under den kvällen medverkade ett flertal författare, som jag har skrivit om här.
En av författarna var Elisabeth Åsbrink som berättade om Och i Wienerwald står träden kvar.
Hon gjorde ett väldigt bra och intressant framförande. Jag passade därför på att ge min svärmor Elisabeths bok i julklapp (med en liten baktanke - sedan kan jag låna den och läsa den själv)
Nu har jag läst boken och är förvånad över att jag återigen berörs så mycket av en ny historia från tiden med förintelsen av judar. Men kanske det är så, att för varje ny historia är det en ny människas öde som blir belyst. 6 miljoner människor som försvann i koncentrationslägren är en abstrakt siffra. Det är bara när du möter ett av dessa människoöden som du verkligen kan förstå.
Otto Ullman kom som flyktingbarn till Sverige genom den hemliga barntransport som genomfördes på initiativ av den svenske ärkebiskopen. Elisabeth Åsbrink visar hur svensk flyktingpolitik styrdes av arbetsmarknadens krav och ger oss en bild av ett Sverige som var präglat av judehat.
Ottos föräldrar fick inte komma till Sverige. De stannade i Wien och blev så småningom deporterade till Theresienstadt och därefter skickade med några av de sista järnvägstransporterna till förintelsen. Nästan varje dag skrev föräldrarna brev till Otto. Brev som han bevarade och noggrant lämnade efter sig i buntar. I Sverige blir den ensamme flyktingpojken dräng på familjen Kamprads gård. På så sätt blir han också vän med Ingvar Kamprad, trots det judehat som råder i familjen.
Elisabeths bok om Otto är lättläst och mycket berörande. Jag förstår att hon fick Augustpriset för årets svenska fackbok.

Monika

En kväll för boken och middag med författare

Vissa dagar är roligare än andra dagar. Fast jag tycker för det mesta att det inte går någon dag utan det händer något speciellt och fantastiskt.
I går kväll var jag på den årligen återkommande ”En kväll för boken” på Halmstads Teater, som arrangeras av vår lokala tidning Hallandsposten.
Det var fem författare som presenterade och berättade om sina nyutkomna böcker. Augustnominerade Elisabeth Åsbrink och ”I Wienerwald står träden kvar, Magnus Utvik ”Med Stalin som Gud”, Ann Heberlein ”Ett gott liv”, Åke Edwardson ”Möt mig i Estepona” och Britt-Marie Mattsson ”Vi tolererar inga förlorare”.
Alla författarna gjorde spännande framträdande om sina böcker. Jag blev verkligen jättesugen på att läsa samtliga böcker, för jag har inte läst någon av dem. Så nu vet jag vad som skall stå på min önskelista till jul.
Nu var det inte bara för att se och höra författarna, som jag var där.
Under kvällen delade också Hallandsposten ut sitt årliga kulturstipendium. En av stipendiaterna var Alice Trio, en musikgrupp med härliga rytmer i sin repertoar. Den andre stipendiaten var min käre make Ulf Häägg som fick stipendiet för sitt entusiastiska teaterarbete.
Efteråt blev vi bjudna på restaurang tillsammans med författarna. Vid min sida fick jag Åke Edwardsson och han visade sig vara en gemytlig man, så det blev några sena timmar med god mat och trevligt sällskap.
Ingen dag är den andra lik. Vissa dagar är väl en aning roligare...

Monika