Nelson Mandela är död

Vila i frid, brukar man säga och jag ansluter mig till den skaran.

Nelson Mandela var född 1918, samma år som min pappa. 1918 härjade spanska sjukan i Halmstad och på många andra ställen i världen. Många som var gravida blev sjuka och dog, men min farmor överlevde och min pappa föddes. En förutsättning för att jag lever.

Jag tror min pappa var bror med Nelson Mandela. Någon slags syskon i samma ande. Nelson var förlåtelsens gestalt, men också gestalten av den kämpande människan. Okuvligt krävde han alla människors rättigheter och lika värde. Jämlikhet, han krävde jämlikhet. Inte för sin egen nytta utan för allas nytta. Att kunna ge av sig själv utan tanke på att ”detta gör jag för mig själv”. Jag gör det för andra. Jag vill att alla ska få det bättre.

Min far kämpade också hela sitt liv för alla människors lika värde. För rätten att organisera sig, för ett samhälle med sjukvård för alla, för en skola som tog emot alla – inte bara de med pengar. Han kämpade mot nazismen, som var stark i det svenska 1930-talet, då när min far var en ung man. Han sa alltid att han stod på barrikaderna. Så gjorde också Nelson Mandela – en fridens man som vägrade att ge upp.

Jag har lärt mig så mycket av både min far och Nelson Mandela. Jag har lärt mig så mycket av alla dessa som ställt sig på barrikaderna. De som vågat och inte glidit undan i rädsla för sitt eget skinn. I Nelsons död finns alla dessa inneslutna. Allt vad de gjort och allt vad de sagt. Det lever vidare så länge vi minns.

Jag är så glad för att min far var bror med Nelson Mandela. Jag är bara en blek kopia.

Monika