Ett ödesdigert vikingatåg av Mats G. Larsson

Min sommarläsning har innehållit mycket vikingar. Ett ödesdigert vikingatåg av Mats .G. Larsson är ytterligare en i den långa raden.

Boken handlar om Ingvar den vittfarnes resa i österled 1036-1041. För lite mer än 950 år sedan återvände ett fåtal uttröttade och slitna deltagare från en stor och mäktig expedition. Det var de män som överlevt ”Ingvarståget”.  Resan startade i Stockholms skärgård och Ingvar, som var ledare för expeditionen, hade dött och låg begravd i Särkland. De hade förmodligen nått längre Österut än någon annan tidigare hade gjort. De hade deltagit i strider för den ryske storfursten Jaroslav och de hade också krigat för en kung i Särkland och vunnit stora segrar. Den här resan finns omtalad både i skrift och på en mängd runstenar, som rests av ättlingar till deltagarna i resan.

Mats G. Larsson har forskat i både runstenars skrift och isländska sagor, samt många andra texter som vittnar om denna resa. I flera generationer levde minnet om denna farofyllda resa kvar hos människorna runt Mälardalen.

En spännande historia, som visar på mod, påhittighet och äventyrslystnad. De vikingatida männen lovades rikedom och ära, men många blev kvar långt borta från sin hembygd, men det måste ha varit en fantastisk upplevelse.

Monika

Han for österut till Gårdarike av Mats G. Larsson

Jag har tidigare skrivit om Mats G. Larssons bok om vikingarnas härjningståg i västerled, till England. I Han for österut till Gårdarike berättar Mats om de täta resorna som också gjordes österut.

Gårdarike var vikingarnas namn på Ryssland. Via de ryska floderna tog sig vikingarna till Holmgård (Novgorod) och Könugård (Kiev) och sedan också till det bysantinska riket och en av dåtidens största städer – Konstantinopel – som vikingarna kallade för Miklagård.

De var inte bara plundrare och handelsmän utan också kolonisatörer och legosoldater i de rusiska furstarnas följen.

Vikingarna hade stor betydelse för födelsen av det som idag kallas för Ryssland. Detta är en ganska okänd del av vår svenska historia. Många av dessa nordbor blev kvar i Ryssland och blev en del av det ryska riket.  

Sigtuna var det dåtida Sveriges knutpunkt och det har påträffats mängder av fynd i arkeologiska utgrävningar som visar på att kontakterna med Ryssland var omfattande och att det också funnits ett visst slaviskt befolkningsinslag i staden. Vikingarna var öppna för nya influenser och via sina resor i österled vidgades deras vyer. Vikingen var inte så urnordisk och traditionsbunden som senare historiker försökt måla upp. De var ett folk i förändring och påverkades, på samma sätt som vi, av influenser från andra delar av världen.

Monika

Tre gälder i England av Mats G. Larsson

I min jakt på vikingatidens människor och deras liv har jag läst Tregälder i England av Mats G. Larsson. Boken har också underrubriken: I vikingars kölvatten över Nordsjön.

I boken berättar Mats G. Larsson, med utgångspunkt i svensk runsten, om vikingarnas ständigt återkommande erövringståg till England. Tiden är omkring år 1000, men han ger också en bakgrund i äldre härjningståg. På en runsten står berättat om Ulf, som har tagit tre gälder i England, det vill säga att han farit över Nordsjön minst tre gånger och kommit hem med mängder av rikedomar.

Det här var slutet av vikingatiden och dessa nordiska krigare hade blivit mer och mer sökande efter makt. De var väl beväpnade och skickliga krigare. Inte några skäggiga busar som drog in över Englands kuster lite som det behagade. Nej, troligtvis var dessa resor mycket välplanerade och gav också god utdelning. De engelska kungarna betalade bra för att slippa bli överfallna, men vad hjälpte det, snart var de nordiska krigarna tillbaka och krävde nya gälder. Det blev som en slags utpressning. Stora mängder engelskt silver hittade vägen över Nordsjön, till både Norge, Danmark och Sverige.

Det måste ha varit en väldigt orolig tid för människorna som levde i England. Ständigt återkommande horder av krigare, som dödade och skövlade. Den här tidens vikingar var kristnade och döpta, men de betedde sig verkligen inte som några helgon. 

Monika