En av mina favoritromaner är Vi de drunknade av den danske författaren
Carsten Jensen. Jag blev till och med så fascinerad av Ærö och den lilla staden
Marstal att jag gjorde en resa dit i höstas. Nu har jag också läst hans senaste
roman Den första stenen.
I romanen får jag som läsare följa en pluton danska soldater under
Afghanistankriget (det där kriget som faktiskt fortfarande pågår och aldrig
verka ta slut). Det är unga människor som kastas in i en krigsvärld där fienden
är dold bakom försåtliga minor och krypskyttar. De försöker skapa en dialog med
befolkningen, men förstår inte landets kultur och klarar inte av att läsa
människors signaler. En av soldaterna kallas för bipersonen, han filmar hela
tiden. Han vill göra någon slags minnesfilm över livet i danskarnas camp.
Hannah är den enda kvinnan. Flera har sökt sig till tjänstgöringen för att få
mer spänning i sitt liv. Som att spela animerade dataspel, men på riktigt. Det
ganska enahanda livet i förläggningen förändras totalt när en av danskarna gör
myteri.
Carsten Jensen har besökt Afghanistan under många år. Han har sett
krigsherrar komma och gå och har stor kännedom om utvecklingen i landet. I en
intervju i Babel på SVT säger han att han inte vet om han vågar resa dit mer.
Det har blivit alltmer osäkert att besöka landet. Han berättar också att han
till en början var positivt inställd till kriget, men att han alltmer som tiden
gått blivit motståndare.
Det här är en fiction-historia, som förmodligen ligger ganska nära
verkligheten. En fruktansvärt grym verklighet, som är omskakande att läsa. Trots
den stora textmassan (652 sidor) blir det aldrig en tråkig läsning. Det är en
spännande historia som berättas, och det blir ett naturligt driv i läsandet. Carsten
Jensen lyckas skildra både danskarnas vilsenhet i en kultur de inte förstår,
och det svåra livet hos de bönder som trots allt försöker odla och leva ett
försök till normalt liv mitt i en osäker krigszon. När jag läser börjar jag
förstå varför det är en omöjlighet att bringa någon slags demokratisk ordning i
detta hårt krigsdrabbade land. Jag är full av beundran för författarens försök
att förstå, och att i text ge en slags förklaring till oss som lever i västvärldens
trygghet. Carsten Jensen skriver vackert, ibland nästan poetiskt. Det finns ett
stort hjärta dolt i hans text.
Monika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar