Jag har haft en pågående bok under hösten.
En roman som jag tänkt läsa länge, och som jag hittade på Stora Bokbytardagen i maj månad. Jag har tagit fram den ganska tjocka romanen
i omgångar och sedan däremellan läst annat. Nu har jag läst klart Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates.
Romanen handlar om den tyskjudiska familjen Schwart
som kommer som
flyktingar till USA i slutet av 30-talet. I New Yorks hamn föds dottern Rebecca
och fadern, matematikläraren, letar arbete. Han blir dödgrävare och familjen
får bosätta sig i det fuktiga och unkna huset, som är beläget på kyrkogården. Den kuvade och bräckliga familjen förföljs,
och allt slutar i en fruktansvärd tragedi. Som trettonåring lämnar Rebecca
hemmet och blir så småningom hotellstäderska.
Det här är en roman om rasism och främlingsfientlighet.
En roman som in
i minsta rörelse beskriver den fruktansvärda utsatthet som flyktingar får
uppleva. USA var inget välkomnande land, liksom Sverige ofta inte heller är
något välkomnande land. Speciellt i
dessa dagar med främlingsfientliga strömningar som försöker styra den
demokratiska processen i en förfärlig riktning. Speciellt i dessa dagar känns
Oates berättelse och ord, som om de handlade om något som händer i dag, fast
det var så länge sedan.
Det här är inte första romanen jag läser av Oates,
men återigen bugar
och niger jag för denna författare, som kryper in i människans mörkaste hörn, som
lyfter upp det svarta i dagsljuset, och som har en otrolig förmåga att klä det
i ord.
Monika
