Utrensning av Sofi Oksanen

Så mycket lovord har uttalats över denna roman men jag måste ändå lägga några ytterligare på den stora högen.
Utrensning av Sofi Oksanen är verkligen en fantastisk roman.
Detta möte mellan två kvinnor. Den yngre och den äldre. I ett Estland som är söndertrasat av diktatur och förtryck. Deras gemensamma historia och deras historier var för sig är oehörda att läsa. Det finns mitt i de förfärliga händelserna ett driv i berättandet som gör att man som läsare måste fortsätta att läsa. Med ett språk som går rakt in i hjärtat och själen.
Två kvinnor som förnedrade och söndertrampade ändå reser sig och går vidare.
Jag är stum av beundran för denna författare.
Hon var verkligen värd Nordiska rådets litteraturpris 2010.
Tyvärr dröjde det nästan till 2010 var slut innan jag läste romanen men den kommer att finnas kvar hos mig länge.

Så förändras allt

En frostig och isig morgon. Kolsvart mörker och tjock ishinna på bilrutan. Glaserad asfalt av stelnat vatten.
Då får bilen rulla i långsamma svängar.

Så går solen upp och den frostnupna världen blir synlig.
Vilken morgon, tänker jag som kommer ut från ett gympass som både är fysiskt och verbalt. Vissa dagar är stumma dagar på gymet. Vissa dagar är glada möten med många ord och skratt. Idag har det varit ett gladgympass!

Så förändras allt och ishinnan liksom kryper inpå mig och stelnar osynligt runt omkring.
Men innan den i ett enda slag lägger sig över min dag så tömmer jag min träningsväska, äter lite frukt, kokar mitt tevatten och slår på min dator.
Nu skall dagens arbete börja.
En hård duns på fönsterrutan. Jag reser mig, tittar förvirrat ut genom fönstret. En svart koltrast flaxar bort över vägen.
På marken ligger hon.
En fågel ligger nästan aldrig ned på marken. Bara när hon skall dö. De små tunna benen rör sig och ett ögas blänk ser mot mig. En liten grön lövsångare hoppar från gren till gren i busken vid mitt fönster. Fäller huvudet på sned, tittar förundrat.
Framför mig och lövsångaren sipprar livet långsamt ur koltrasthonans kropp. En tår glimmar som kristall i hennes ögonvrå.
På andra sidan gatan sitter en svart koltrast i ett träd. Ensam väntar han på henne som aldrig mer skall komma.
Den här dagen blev en dag som jag inte hade väntat mig.

Stipendium av Hallands författarsällskap

Idag är verkligen en glad dag!
Vissa dagar är bara glada. Hur grå och regnruskiga de än är så är de fyllda av ett inre solsken och en glädje som lyfter den annars så trötta kroppen högt upp mot himmelens skyar. Är det inte märkligt?
Under morgonens promenad, vid en nästan stormig och grådisig Laholmsbukt, gick jag ändå med glädjens fnatt inombords. Varför just denna dagen är sådan vet jag inte.
Kan det vara så att man har en föraning om vad som skall hända?

Under eftermiddagen späddes nämligen min glädje på med många deciliter.
Hallands författarsällskap är en förening som då och då träffas och under trevliga former avhandlar olika saker som uppstår i litteraturens värld.
I eftermiddags var jag inbjuden inte bara till mötet utan också till att berätta om hur det är att ge ut böcker på eget förlag. Eftersom jag inte brukar föreläsa eller hålla sådana anföranden fick jag tänka igenom vad jag skulle säga ganska noggrannt. Jag kände mig alltså väl förberedd när jag kom dit, tyckte att det skulle bli spännande att möta alla pigga författare och sedan berätta om mina erfarenheter av egen utgivning.
Men innnan jag skulle prata så blev jag väldigt överraskad!
Författarsällskapet delar varje år ut ett stipendium till någon författare som de tycker är värd en uppmuntran.
Nu kommer den extra glädjen glidande in...
Döm om min förvåning när det blev jag som var 2010 års stipendiat!
Motiveringen var:
"för ungdomsböcker som med spänning och livfull fantasi förmedlar historisk kunskap".
Glädjebägaren fylldes verkligen ända upp!
Och... sedan hade jag nästan glömt vad jag skulle berätta om. Som väl var hade jag skrivit några stolpar på ett papper.
Utan dem hade jag varit helt blank!

Frostkrispig morgon - trädgården "nattas".

Hösten har gjort sitt intåg med frostkrispig morgon och klar oktoberluft.
Trädgården behöver "nattas" inför vintersömnen. Tagetes och Rudbeckia har gjort sin tjänst och lyst vackert under hela sommaren men nu får de åka iväg med trädgårdsvagnen för att bli ny och fin kompostjord. Tulpanlökar, narcisser och pärlhyacinter skall grävas ned i jorden för att titta upp med lysande färger när vårsolen börjar värma oss.
Jag längtar till våren, tänker jag och sliter i alla höstnupna växter.
Men hösten är vacker, tänker jag i nästa stund och blickar upp mot grannens gulnade björk som lyser mot den blå himmelen.
Varje årstid har sin charm och jag vill inte vara utan någon av dem. Höst, vinter, vår och den varma sommaren, tur att det växlar!
Den sista Rudbeckian får pryda mitt köksbord. Några dagar.

OCH så är jag med och tävlar om en ny bok av Sofia Nordin: Det händer nu.
Sofia Nordin skriver mycket bra och för några veckor sedan skrev jag om hennes bok; Natthimmel.
Tävla om boken hos Barnboksprat.

Lappskatteland - långt bort från bästsäljarlistor

Sent i går kväll, efter en lång dag med firande av min kära B. som fyllt 80 år, läste jag de sista sidorna i en alldeles underbar bok. En familjesaga. Lappskatteland av Annica Wennström.
Den här romanen utspelar sig i Åsele lappmark 1861, där den unga Njenna lever med sin familj. Parallellt följer vi också en nutida avlägsen släkting som letar i sina rötter. Berättarjaget försöker förstå vad det är som gått förlorat genom släktleden. Ett par samiska skoband leder henne bakåt i tiden.
Det finns ett driv och en mystik i denna bok som gör att jag vävs in i släkthistorian och blir en del av ett folks historia och kulturarv. Jag bara måste fortsätta läsa och när jag till slut är tvungen att konstatera att jag läst den sista sidan så uppstår den där tomheten som nästan alltid uppstår när jag läst en riktigt bra bok.
Jag vill påbörja en ny bok. Jag har alltid en bok på gång men saknaden efter Lappskatteland gör att jag får svårt att börja på nytt. Jag har fortfarande bägge fötterna kvar i denna underbara läsning.
Den här boken hade jag inte hört talas om innan jag läste några andra böcker av Annica Wennström som hon skrivit tillsammans med sina författarkollegor Eva Swedenmark och Maria Herngren. När de skriver tillsammans kallar de sig för Emma Vall.
Tänk vilka guldkorn man kan hitta långt bort från bestsäljarlistor och nobelprisyra!

"I dag finns det inte mer ord att läsa", säger jag.

Det surrar och snurrar i tv-världen.In till min hörna hörs glada skratt och sång. Jag läser en bok medan mörkret faller utanför mitt fönster.
I morgon skall jag fira en 80-årig dam. Tänk 80 år. Så mycket liv och så mycket minnen.
Känner mig nöjd efter en vecka där skrivandet äntligen har tagit fart. Ulf läste inledningen i dag. Han sa att han ville läsa fortsättningen. Han sa att det var spännande. "I dag finns det inte mer ord att läsa", säger jag.
Efter nästa vecka...? Ja, kanske, vi får se...

Nobelpris och Natthimmel

Så var då Nobelpriset klart och vi kan alla pusta ut. En författare från Peru: Mario Vargas Llosa blev den lycklige.
Nu kommer denne man att diskuteras, citeras och vändas och vridas på i det oändliga så jag tror jag lägger honom åt sidan och låter andra hålla i den tråden. Jag kan ju däremot säga att jag inte ropade: Äntligen! Nåväl, han är nog värd priset.

Jag skall istället berätta om en mycket bra ungdomsbok som jag läst under mina förkylningsdagar. Natthimmel av Sofia Nordin blev nominerad till Augustpriset 2009 och hon hade varit väl värd att få det. Det blev Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson som fick priset och den boken är också värd många guldstjärnor så jag förstår att valet inte var lätt.
Natthimmel handlar om Tilda och hennes tysta familj. Att den är tyst, och var och en i familjen en ensam individ som stänger dörren om sin ensamhet, får vi som läsare uppleva genom Tildas ögon. Tilda är nästan alltid rädd. Rädd att säga fel saker, rädd att göra fel saker. Hon nästan utplånar sig själv i sin strävan att inte sticka ut vare sig hemma eller i skolan.
Men så en dag möter hon Jesper, en glad och utåtriktad rollspelare med en familj som är allt annat än tyst och instängd.
Sakta och en liten bit i taget vågar Tilda också göra saker som hon aldrig trott hon skulle våga.
Det här är verkligen en underbar bok som handlar om att hitta sig själv och våga gå sin egen väg i livet. Vilket ju inte är så lätt. Det vet vi alla.
Jag blir glad när jag läser denna boken och jag hoppas att den hittar fram till många läsare, både unga och gamla!

Familjen kring La Stella

Jag är mitt inne i en bokserie som kallas för "Familjen kring La Stella" och handlar om människoöden som rör sig runt restaurangen La Stella i Östersund. Första boken heter Smultron och svek och andra boken, som jag nyligen läst, heter Vinbär och vemod. Serien är skriven av Annica Wennström och Eva Swedenmark och omfattar ytterligare två delar: Hallon och hat samt Lingon och lust.
Det är vardagliga liv som skildras i böckerna men som innehåller mycket dramatik. Livet, kärleken och vänskapen kan vara så enkel men blir ibland oehört komplicerad. Svek, otrohet, förväntningar är ingredienser som slår sönder den idyll som tycks råda. Under den polerade ytan finns sveket och otroheten.
Jag tycker det här är mycket mänskliga böcker som visar på hur svårt det är att leva. Hur svårt det är att säga sanningen. Hur lögner skapar konflikter. Men i böckerna finns också drömmar och längtan. Det som vi alla bär inom oss men tyvärr allt för ofta trycker undan och kanske går igenom livet utan att lyfta fram.
En trevlig detalj i bokserien är de recept som läsaren får med sig. Maten som lagas och äts går alldeles utmärkt att prova själv.
I år har också utkommit en kokbok med samlade recept från böckerna: Kärlek och käk.

Det skall bli spännande att läsa den tredje och fjärde delen.

Förkyld - läser böcker

Förkyld blir man.
Hur man än försöker undvika de små eländiga virusen som far omkring i luften så får man räkna med att det blir några snoriga dagar per år.
Nu är det en sådan helg och jag är jättenöjd med att den här förkylningen uppstod efter Bokmässan och inte innan. Det hade varit en mycket eländig författare som tagit emot sina besökare på mässan, om jag hade känt mig så här under förra helgen.
I dag sveper jag in mig i en pläd och dricker massor med varmt te. Glad för att jag inte måste göra något. Läsa böcker går för det mesta bra när man är förkyld och för några ögonblick så glömmer jag nästan bort att jag känner mig så eländig.
Min käre Ulf har det värre. Han har två premiärer och mycket att göra denna helgen så han får snora sig iväg trots en eländig förkylning. (Jo, vi har ju lyckats att bli förkylda bägge två!).
Det enda jag gjort idag är att vara ute en liten stund i trädgården och ta bort mina tomatplantor. Plockade en skål som blev full med gröna tomater som nog kommer att mogna så småningom. Några vindruvsklasar plockade jag också. Äntligen lyser de blå bären och är mogna att äta. Men det är sent. Minst en månad senare än de brukar.
Nu kryper jag ihop i pläden igen och smuttar på mitt lingonte.